Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater’ Category

En stund på förklaringsberget, himmelen öppen.

Stora ord? Ja, visst!

Men ibland måste man ta till stora ord, då när de små inte längre räcker. Då, när man blir man rörd intill tårar av en kulturupplevelse utöver det vanliga. Så var det för mig i fredags när jag tog del av baletten Messias, till tonerna av Händels Messias. Jag kan nog varje ton i verket, efter att ha sjungit det som korist i olika körer under många framföranden genom åren, även om det nu är länge sedan.

Koreografen Mauricio Wainrot har för Brysseloperans balett satt samman verket genom att välja de delar ur Messias som han personligen kände starkt för. Här måste jag tillstå att han lyckats synnerligen väl att tänka bortom religion och etik. Han har tagit fasta på det djupt mänskliga, som inledningen till baletten, när alla dansare ligger ner, precis som om de väntar på ett skapelsens NU, en ny tillblivelse. Detta kommer då den skönsjungande tenoren Daniel Johansson sjunger den välkända arian:
Comfort ye my people.

Det blir signifikativt genom hela verket, detta människans omåttliga behov av tröst. I Wainrots balett tydliggörs detta genom sinnrika formationer, rörelsetolkningar som ofta handlar om tillit mellan människor, om starka och handfasta konstellationer där dansare sluts till dansare i imponerande mönster som aldrig skulle låta sig göras om inte ett uns av desperat längtan efter tillit – eller kanske är det tröst – funnes där.

Helheten blir sinnligt och på samma gång storslaget vacker. Ljussättningen av Eli Sirlin imponerar, jag tror aldrig att jag under mina 25 år som frekvent operabesökare har slagits av ett så flott ljus som så tydligt lyfter dansen.
Många av dansarna, som naturligtvis superparet Anna Valev och Olof Westring, men också Mayumi Yamaguchi och Takashi Setoguchi imponerar stort genom sin konstnärliga sinnlighet, mjuka rörlighet, känslighet och ofta rätt halsbrytande akrobatik.

Sångarna förtjänar en särskild eloge. Att tillsammans med Hovkapellet under ledning av Rossen Milanov sjunga detta verk med en sådan nerv, det är inget annat än urflott. Flera av sångarna var för mig nya bekantskaper, förutom Daniel Johansson och John Erik Eleby sjöng Marie Alexis sopranpartierna och Susanna Sundberg gjorde en känslig alt.

För mig som gammal präst finns bara en sak att säga: dagens predikan utgår. Dansen och musiken kräver absolut inga ord.

Jag talade med Wainrot före föreställningen och han visade sig vara en i mina ögon rätt alldaglig man från Argentina, men med Belgiskt pass, eftersom hela hans familj flydde Europa 1938. Mannen är dock allt annat än vanlig! Sällsynt förmåga att gestalta en biblisk text och Händels musik som ju de allra flesta av oss har en personlig relation till. Jag fascinerades av det faktum att han är jude, och alltså fortfarande väntar på Messias, som verket ju talar om som född till världen. Wainrot berättar i stället om att Messias kommer i varje steg, i varje rörelse och till varje hjärta som öppnas inför budskapet som verket bär fram till tonerna av Händels största musikaliska verk. För mig blev musiken en alltigenom ny upplevelse genom denna koreografi.

Ljuset, scenografin, musiken och dansen blir en helhetsupplevelse som jag sent ska glömma.

Dagens predikan går bort, för jag har sett änglar och bärs av deras vingslag ännu ett par dygn efter att upplevelsen av denna storslagna Messias på Stockholmsoperan är över.

DN,

Annonser

Read Full Post »

Sju Europaparlamentariker från olika länder och olika politiska grupper ger dokumentärpjäsen Seven 8 – 9 december i Bryssel. Riksteaterns projektledare Hedda Krausz Sjögren regisserar.

Seven är en dramatisering av sju kvinnliga människorättsaktivisters autentiska berättelser. Jag själv läser rollen som Mu Sochua, nominerad till Nobels fredspris för sin kamp mot slavhandeln i Kambodja.

Föreställningen ges den 8 december på kulturscenen Flagey i Bryssel samt den 9 december i Europaparlamentet. Hafsat Abiola och Mu Sochua, två av de kvinnorna vilkas berättelser pjäsen bygger på, kommer att finnas på plats och ge kommentarer efteråt.

I övriga roller:
Tanja Fajon, Slovenien, S&D spelar MUKHTAR MAI, Pakistansk kvinna som istället för att bli ett tyst offer drog sina våldtäktsmän inför rätta

Marielle Gallo, Frankrike, EPP spelar FARIDA AZIZI, Afghanistansk aktivist för fred och kvinnors rättigheter

Eva Lichtenberger, Österrike, De Gröna spelar INEZ MC CORMACK, förkämpe i arbets- och socialrättsliga frågor från Nordirland som gifte sig över religionsgränsen

Judith Sargentini, Nederländerna, De Gröna spelar HAFSAT ABIOLA, nigeriansk demokrati- och människorättskämpe

Eleni Theocharous, Cypern, EPP spelar ANABELLA DE LEON, kongressledamot i Guatemala som driver frågor om fattigas, minoriteters och kvinnors rättigheter

Renate Weber, Rumänien, ALDE, spelar MARINA PISKLAKOVA PARKER, initiativtagaren till den första ryska nödlinjen för kvinnor som drabbats av misshandel i hemmet

Om du är i Bryssel 8-9 december, kom och se föreställningarna!
8 december, kl 20 på kulturscenen FLAGEY, studio 1, Place Sainte Croix, Bryssel Biljetter och mer information via Flageys hemsida.

9 december, kl 18:30 i Europaparlamentet, Rue Wiertz 60, Yehudi Menuhin. Mottagning med mingel efteråt. Om du inte har ackreditering och passerkort till Europaparlamentet, anmäl dig snarast via e-mail.

Read Full Post »

Teater för Livets skull

Idag förändrades för en stund hela min arbetssituation i Europaparlamentet.

Allt blev Tillvaro – inte längre en oavslutad jakt på minuter, timmar och dagar in och ut i ett ständigt flöde, oftast under stor press.

Idag hade jag nämligen den stora glädjen att för första gången kalla samman alla mina sex kollegor: kvinnor från olilka grupper och från sju olika länder, till en första repetition av dokumentärteaterföreställningen Seven, som vi ska ge 8-9 december här i Bryssel.

Att teater är min passion är förmodligen okänt för de allra flesta. Jag lär vara en av få svenska politiker som nöter ut stolarna i teatersalongerna. Varför? – Ja helt enkelt för att det är ett sätt för mig att leva, inte bara att existera. Plötsligt blir tillvaron Liv, inte bara dagar och år. Teater kan förändra världen, göra den lite bättre. Så kändes det vid repetitionerna idag.

Texten till Seven är oerhört stark. Den skildrar en mosaik av nu levande kvinnor som på olilka sätt, oftast genom mycket svåra erfarenheter, har haft drivkraften och förmågan att förändra situationen för många människor, för demokratin och för de länder där de är verksamma. Levnadsöden som är verklighet för Hafsat Abiola, Mu Sochua, Annabella de Leon, Farida Azizi, Inez McCormack, Mukhtar Mai och Marina Pisklakova-Parker blir en berättelse som visar på människans sårbarhet och styrka, mänsklighetens förmåga att göra både gott och ont, empati, kärlek, lidande, passion – och människans inneboende förmåga att förändra världen, göra den lite bättre, blev inför våra ögon idag till en skapelse under några timmar som kommer att förändra oss alla.

Jag är oändligt tacksam över att detta multikonstverk blir till och för att Hedda Sjögren-Krausz är konstnärlig ledare för projektet.

Teater är liv, ger liv och blir liv inför våra ögon. Detta är en del av Livets outgrundlighet och storhet.

Recension av Seven. Andra röster om Seven: UNT, Kulturbloggen, Fredrik Malm, Riksteatern, Riksteaterbloggen, Norrländska Socialdemokraten, Staffan Danielsson.

Read Full Post »

Här är några bilder från gårdagens läsning av Seven med Liberala kvinnor i samarbete med Riksteatern. Birgitta Ohlsson, Karin Pilsäter, Agneta Berliner, Fatima Svanå och Ulrica Solver- Gustavsson, Hedda Krausz Sjögren och jag själv medverkade. Fotona är tagna av Kia Larsson Lantz.




Read Full Post »

Kan ändå vara rätt OK, till och med kännas riktigt bra när man får god respons och känner att det man gör är viktigt.
Så skedde idag, när jag möttes av ett starkt stöd av ALDE:s arbetsgrupp att föra fram en ”Urgency Resolution” nästa vecka i Strasbourg kring det hemska som händer i Kambodja med de ledande politikerna Sam Rainsy och Mu Suchua. De är två opposiotionsledare och liberala frontfigurer i Kambodja, som under den senaste tiden har fråntagits sin immunitet och utsätts för regelrätt förföljelse av diktatorn Hun Sen, som inte tål opposition eller ens någon form av kritik.

Mu Suchuas öde står mig särskilt nära. Jag har ju levt med hennes livsöde och gestaltat det i pjäsen Seven på länsteatern i Visby i somras.
För några veckor sedan hade vi ett seminarium här i parlamentet, där jag igen lyfte frågan och beskrev det avskyvärda som sker.
Kändes väldigt bra att så många i mitt partis arbetsgrupp idag tydligt stöttade. I morgon vet vi besked om Parlamentet kommer att ta upp detta nästa vecka i Strasbourg.

Kan inte låta bli att dela med mig av en underbar Ekelöfdik, som jag idag påmindes om av en god vän.

Frågar du mig
var jag finns
så bor jag här
bakom bergen.
Det är långt men
jag är nära.
Jag bor i en
annan värld
men du bor ju i
samma.

Read Full Post »

…är att synden att ha tråkigt på teatern! Det får helt enkelt inte hända.
Men det hade jag när jag tillsammans med min gode vän Tomas Fischer bevistade premiären av Tjechovs Onkel Vanja. Denna uppsättning av Hilda Hellwig omgärdas inte alls av den lätthet och flykt som jag annars förknippar med Tjechovs pjäser. I stället upplever man något stelt, påklistrat, tvunget och fjättrat på något sätt. Kanske var det för att premiärnerverna låg utanpå skinnet hos skådespelarna, men det hela kändes inte genuint eller äkta, utan som bristande scennärvaro och avsaknad av glöd. Undvik alltså att begå en dödssynd och ha tråkigt på teatern.

Read Full Post »

I går kväll var jag med om en stor teateruppelvelse: Glada Änkan på Folkoperan i Stockholm. Låt mig säga det på en gång: operett är inte det bästa jag vet, men Franz Lehars musik är bitvis härlig, så jag bestämde mig för att tillsammans med min politiska sekreterare Camilla Hansson gå på premiären. Det blev en kväll att minnas, framför allt för att det är en helt ny änka som tar form på scenen. Suzanne Osten har svingat sitt magiska spö och den traditionella handlingen har kompletterats med många element: technomusik, suveräna nya talroller och en scenografi som känns både storslagen och intim på samma gång. Det börjar tumultartat, man dras in i en orkan och stannar där hela kvällen. Oväntade ingångar på scenen, dans vid sidan av, balkongscener gör att detta aldrig blir tittskåpsteater. Dandyn och transan håller ihop helheten och är både roliga, rörande och sexiga- ibland samtidigt! Och i sedvanligt Osten-stuk finns också barnet på plats i form av en lite vildvuxen maskrosunge. Jag älskar den här uppsättningen. Ordet är helmaxat. Allt finns där och allt får en mening- även gäddhänget hos änkan. Tidens tand far hårt fram med oss alla och det både syns och känns, nu även på scenen. Vad är det som säger att glada änkan ska se ut som hon alltid gjort? I Folkoperans uppsättning, signerad Osten, blir hon en av oss och jag älskar det. Det handar om kärlek, om den postmodernistiska tolkningsmodellen av vad livet går ut på och vad kärleken ska vara bra för egentligen, rent instrumentellt. Det här är ingen glassig story med ett lyckligt slut. Det är ett passionsdrama som visar på alternativa tolkningsnycklar till själva begreppet kärlek. Det är frigörande, kort sagt. Rollfiguren Hanna Glawari har både pengar och makt, trots att hon är skandalös och utnyttjar sin hela sin makt för att bjuda männen motstånd. Alla gestalter på scenen läcker både sorg och vanmakt, trots de glansiga tygerna. Orkestern spelar bra, men vemodet känns lika tydligt som dissonanser. Inget samhälle är perfekt och varje kärleksrelation bär på både smärta och mörker. Glada änkan på folkoperan hjälper oss att tolka våra egna liv och demontera våra egna föreställningar- och det är nyttigt.
De feministiska och queerteoretiska tolkningsnycklarna visar att man faktiskt kan ta en operett som denna och göra en uppsättning som innehåller både allvar och djup. Plötsligt är kvinnorna inte längre våp, utan har tagit makten och behållit den. Männen blir tidvis objekt. Kärleken befrias från förförståelsen och Glada änkan blir relevant som scenisk upplevelse. Trivialiseringen är förpassad någon annanstans. Jag som älskar opera, där man nästan alltid strävar efter det fullkomliga, den ultimata perfektionen, känner mig märkligt nog mycket starkt berörd av det ofullkomliga här: kostymerna som visserligen är blanka men illasittande, änkan själv som har en kropp som vuxit ur klänningen och svämmar över alla bräddar, ljussättningen som inte alltid är helt lyckad och rösterna som inte hela tiden räcker till. Det är sårbarheten i kombination med den totala sceniska närvaron som gör detta till en riktigt lyckad föreställning som verkligen når fram.

Read Full Post »