Everything but Arms

För en tid sedan besökte jag min kollega och vän Mu Sochua från Sam Rainsy party i Kambodja. Det jag såg runt om i landet var förfärande och bilderna kommer jag kanske för alltid bära med mig. Oändligt många familjer har fallit offer för land grabbing där staten och stora företag lagt beslag på marken familjerna odlat under generationer. De drabbade har inte fått någon ersättning utan lämnats vind för våg och de står hjälplösa och rättslösa..

EU:s program ”Everything but Arms” (Allt utom vapen) är ett bra initiativ i grunden, som är tänkt att underlätta möjligheter till ökad handel mellan Kambodja och EU genom att lyfta skatteplikten och avskaffa fördelningskvoterna när det gäller socker och några andra jordbrukprodukter. Det låter bra, men i verkligheten fick programmet motsatt effekt. De gigantiska sockerbolagen får rätt av regeringen att ta och bruka jordbruksmark i Kambodja, utan hänsyn till de familjer som lever och brukar marken där. Otaliga byar har jämnats med marken för att ge plats åt dessa sockerplantager som skor sig på det fördelaktiga avtalet med EU. Efter mitt besök vid dessa plantager och efter möten med drabbade familjer som alla berättar samma historia kan jag inte annat än att referera till dessa produkter som blodssocker, blood sugar!

Jag välkomnar därför att vår resolution innehåller en uppmaning till kommissionen att undersöka det ökade antalet människorättsbrott i Kambodja till följd av landsstölderna och att avbryta ”Everything but Arms” (Allt utom vapen) för jordbruksprodukter från Kambodja tills man kommit till botten med dessa människorättsbrott samt kompenserat de drabbade människorna.

Jag vill avsluta med en vädjan om att Kambodja genomför nödvändiga reformer av sitt valsystem för att kunna säkerställa fria och rättvisa val vilket måste innefatta att oppositionsledaren Sam Rainsy ges möjlighet att återvända till Kambodja.

Read Full Post »

Videoinlägg om Kambodja

DN, Expressen.

Read Full Post »

Kambodja del 4

Hur sammanfattar man en veckas starka intryck i några rader på en blogg? Hur ger man ord och röst åt människor som saknar både läskunnighet och ett bärande språk? Hur ska någon här i vår välmående del av världen kunna förstå den som tvångsvräkts från sitt hem, som är obeskrivligt fattiga sedan den lilla plätt jord de haft som enda inkomstkälla brutalt tagits ifrån dem?

Under mitt besök i Kambodja mötte jag många hundra människors gemensamma berättelser och blev både upprörd, bedrövad och oändligt sorgsen över vad dessa människor tvingas utstå. Jag som har en röst och en politisk plattform utifrån vilken jag kan agera kände att jag kunde låna ut min röst till dem som ingen röst har. Det är otroligt vilket genomslag det fick att en EU-parlamentariker var på en veckas besök! Vid den avslutande presskonferensen den sista dagen var lokalen överfull av journalister och vid det podium där jag satt hade jag åtminstone tio mikrofoner uppställda framför mig.

Mitt besök var ju av icke-officiell karaktär, vilket gjorde allt så mycket lättare och gav mig en helt annan flexibilitet och frihet. Gång på gång fick jag understryka att jag uttryckte min egen personliga åsikt, talade inte för EU. Det som kändes extra fint var att representanter från både en av byarna i Koh Kong och från ett område i Phnom Penh vars hem tvångskonfiskerats för förta gången någonsin fick medias hela uppmärksamhet. De var så klart mycket nervösa och jag som satt näst intill dem såg hur de darrade när de talade inför hela medieuppbådet. Men de gjorde det otroligt bra! Och jag kände att Sochuas slutreplik i pjäsen Seven bar också mig genom dagen: ” Jag måste fortsätta tills de som inte har någon röst har fått en röst.”

Efter presskonferensen var mitt uppdrag slutfört. Jag sammanfattade under den långa flygresan hem mina intryck och tänkte igenom allt jag upplevt. Det har varit mycket svårt, smärtsamt och på samma gång har jag fått se så mycket glädje, så stor vilja till förändring hos människor och en kämparglöd, inte minst hos ungdomar, som verkar oändlig. Det var fantastiskt att arbeta tillsammans med Sochua och vi hade väldigt roligt tillsammans, både när vi jobbade ute på fältet och när vi umgicks mer privat.

Kambodja är ett spännande land. Vackert, rikt på kultur och kreativitet, har en fantastisk natur och det finns en stor värme och vänlighet mellan människor som jag uppskattade mycket att ta del av.

Det är när det kommer till politik som problemen tornar upp sig. Oppositionen är svag och har det ytterst svårt att fungera. CPP, det korrupta regeringspartiet, tillåter inte demokratiska spelregler, utan gör allt för att sätta krokben.
Den främste oppositionsledaren, Sam Rainsy, är i exil. Jag fick nästan tårar i ögonen när jag sista dagen tillsammans med Sochua besökte partiets lokaler och jag såg hans tomma skrivbord och stol. Ingen använder rummet i den fallfärdiga lokalen, man väntar hans återkomst! Det positiva i bedrövelsen är att det är ungdomarna som frivilligt jobbar politiskt. När vi spelade in radioprogrammet för alla kambodjaner i förskingringen (tror att den finns på Sam Rainsy Party.org) träffade jag minst ett tjugotal som ger av sin tid för att göra radio, följa Sochua och andra ledande parlamentariker, skriva artiklar och annat. Imponerande!

Jag åkte hem, rik på intryck. Nu kommer det stora och viktiga arbetet att följa upp besöket med allt vad det innebär.

Read Full Post »

Videoklipp från Kambodja

Här ett videoklipp från sista dagen i Kambodja när vi besöker provinsen Koh Kong och träffar människor som förlorat sin mark. En stor del av klippet är på khmer, men även en del på engelska.

Expressen, Helsinborg Dagblad, DN.

Read Full Post »

Kambodjaresans slut

Nu har Cecilia kommit tillbaks till Bryssel och har haft en händelserik och omtumlande tid i Kambodja. På Cecilias facebooksida kan ni läsa och se bilder från det hon varit med om. Du kan också lära känna de människor Cecilia träffade och få veta mer om vad dessa människor råkat ut för.

Kambodjansk press, som är relativt fri, rapporterade om Cecilias resa. En av artiklarna som skrevs om hennes besök kan ni läsa här.

DN, DN2, Expressen, Expressen, Gp.

Read Full Post »

Kambodja del 3 – landgrabbing och fattigdom

Obeskrivlig dag idag.

Från Phnom Penh åkte vi i jeepar ca tre timmar genom landsbygden för att komma fram till Kompong Speu. Synen som mötte där kommer jag nog aldrig att få bort från näthinnan. På marken satt ett hundratal personer som kommit för att möta mig. Sochua kunde av hänsyn till byborna inte vara med vid detta möte, eftersom hon var rädd att de skulle kunna utsättas för repressalier från regeringspartiet och dess korrupta ledning. Repressalier är just vad den man som höll i mötet utsatts för. Han har förföljts, fängslats och behandlats fruktansvärt brutalt av regeringspartiet. Ändå hör det till historien att han var medlem av detta parti, CPP (Cambodian Peoples Party) och var ungefär ”kommunstyrelsens ordförande” under flera år. Men när sockerbolagen började med sin av regeringen understödda konfiskering av fattiga människors små jordplättar, då protesterade han. Man berättade för mig hur människor från hans by stöttat honom genom att i veckor GÅ till huvudstaden för att visa honom sitt stöd! Nu mötte han mig och vi talade med alla bybor som samlats.

Oändligt sorgsna satt de där, vanmäktiga. Fråntagna allt de hade, inklusive hoppet. Det var tungt. En efter en trädde de fram och berättade sina berättelser. Några visade fram kontrakt som sockerbolagen tvingat dem att skriva under. Dessa var undertecknade med lila tumavtryck, eftersom nästan alla är analfabeter.
Flera av kvinnorna grät. De tog tag i mina händer, bad om hjälp. Så liten man känner sig – och så upprörd!

Tänk att Everything but Arms, EBA, kunde slå så fel! Detta europeiska program som var tänkt att hjälpa fattiga människor att lyfta sig ur sin fattigdom genom att underlätta deras möjlighet till utökad handel mellan Kambodja och EU. Detta skulle ske genom att lyfta av skatteplikten och avskaffa fördelningskvoterna när det gäller socker och några andra jordbruksprodukter. Det låter ju bra, men fick helt motsatt effekt!

De gigantiska sockerbolagen får nämligen koncessionsrätt av regeringen – under 99 år! När bolaget fått denna koncession kommer de till byarna, tvingar folk att acceptera och sedan sätts bulldozers in att jämna byarna med marken för att på gigantiska områden odla sockerbetor.

I nästa by vi kom till hade Sochua anslutit tillsammans med liberala Sam Rainsy-partiets lokala ledamot i parlamentet. Tillsammans talade vi med de drygt 200 personer som samlats. Berättelserna sammanfaller totalt.

Det enda som skiljer dem åt är att några i sina kontrakt fått löfte om ekonomisk kompensation, och några inte. Gemensamt för dem alla är i alla fall att ingen fått ut någon som helst ersättning.

Men detta vanvett är större än man kan föreställa sig. Dessa människor är helt beroende av sitt lilla markområde för att överleva. Det är där man i generationer odlat sitt ris, haft sina palmer, husdjur och traditionella bostäder. Det var riktigt otäckt att höra hur man på en enda dag jämnat allt detta med marken. Och vi tittade förstummade på när ett tjugotal traktorer gjorde det sista på det som vi uppfattade som en jätteåker, fullständigt kal och bara brun jord så långt ögat nådde. När jag hörde berättelsen att här levde 250 familjer tills för ett år sedan kunde jag nästan inte fatta att det var sant. Sedan åkte vi en bit bort för att se en annan by som såg ut precis som den som sockerbolaget jämnat med marken. I farten förstörde bolaget dammen och brunnen också, så nu måste man gå fem kilometer bort för att hämta vatten! När jag frågade var alla dessa nu hemlösa bybor nu lever så fick jag svaret att de bor hos släktingar i byn en liten bit bort, på andra sidan vägen, för dit har sockerbolagen ännu inte kommit med sina koncessioner som tvångsmässigt fördriver människor från hus, jordar och hem.

Inte ska EU bidra till att detta fortgår! Eländet måste få ett slut. Nog borde man ordentligt undersöka vad detta EBA program lett till och omedelbart och tills vidare avbryta det tills dess undersökningen är genomförd.

Läs mer på Mu Sochuas blogg.

DN, DN, Svd, Expressen, Expressen, Ab, Gp, Boråstidning, Hd, Hd2, DN.

Read Full Post »

Från Guantánamo till Hallonbergen

Idag publiceras i Svds nätupplaga en artikel om hur världen förändrades efter 11 september 2001. Cecilia intervjuas.

Läs artikeln här.

Read Full Post »

Kambodja del 2 – Angkor Vat, världsarvsbesök

Besöket i Angkor Wat blev för mig oförglömligt. Jag besökte templen på det gigantiska området ungefär åtta timmar i fyrtio graders värme igår tillsammans med en guide från universitetet som på ett väldigt spännande sätt gav mig del av sin enorma sakkunskap.

Nog är det sant som Mircea Eliade skrivit:
”Överallt där människor har rest tempel har en gudom bosatt sig.” Och nog kändes det stort att besöka tempel efter tempel som rests sedan Jayavarman II blivit kung 790. Att som gammal UNESCO-rådsledamot besöka ännu världsarv är så klart roligt. UNESCO gör många bra saker för kultur och utbildning runt om i världen. Själv kommer jag nog livet igenom att samla på minnen från mina världsarvsbesök runt om i världen. Angkor Vat kommer att finnas bevarat, länge.

Idag har min medarbetare Caroline och jag rest sex timmar med bil genom den kambodjanska landsbygden och tillbaka till Phnom Penh. Vi bor på ett trevligt hotell inne i stan som heter Villa Langka. Och uppkopplingen fungerar uppenbarligen denna gång!

Det ska för min del bli en tidig kväll. Jobbet med oppositionspolitikern Mu Sochua börjar i morgon bitti klockan sju! Middag och en alldeles nyinköpt bok av Siri Hustvedt: ”The summer without men” efter en tidig middag är precis vad som väntar efter att jag mailat lite med killarna på kontoret i Bryssel!

Läs mer på Mu Sochuas blogg.

Read Full Post »

Bangladesh – Part 2

The second day of my visit included one of the many highlights of the trip, and perhaps the one that I will bring with me for the longest. In the early morning hours we left the hotel in a caravan of cars to meet with Prime Minister Sheikh Hasina at her beautiful residence. We had an interesting exchange with the Prime Minister that lasted about one hour and touched upon many different issues, I had the privilege of introducing the group to her as well as account for the work of the International Conference of the preceding day. When leaving her residence I remember noticing the small plots of land for farming inside the perimeter fence of the residence before our caravan of cars headed back to the hotel for a quick stop.

Cecilia and the others waiting for the Prime Minister, together with members of the media

Cecilia together with Prime Minister Sheikh Hasina

Cecilia and Prime Minister Sheikh Hasina at the reception following the meeting

Cecilia and Mr Shahriar Kabir back at the Sonargaon hotel

After the quick stop at the hotel we continued to a lunch meeting with justices and lawyers of the Supreme Court of Bangladesh. The meeting focused on the upcoming tribunal for war crimes committed during the liberation war in 1971 and the need for constitutional change to bring back secularism to the constitution of Bangladesh. On a much more sombre tone there was also a, in my view extremely disturbing, discussion about reintroducing socialism as a sort of state ideology into the constitution.

After lunch the day continued in a judicial theme with a seminar in the Supreme Court of Bangladesh also on the topic of a war crimes tribunal where I once again had the opportunity to have a nice conversation with the minister for Law, Justice and parliamentary affairs. In my main intervention of the seminar I expressed solidarity with the idea of a war crimes tribunal to help Bangladesh end impunity and move past the horrific events of the liberation war. This support was of course offered only under the condition that international standards for a free and impartial trial could be maintained. I put forward the argument that an abolishment of the death penalty in Bangladesh would make it much easier for Europe to support a tribunal and that I consider the death penalty to be, always and for every crime, an abhorrent and medieval form of brutal punishment, far removed from any modern concept of justice. Although the justice minister did not address the issue of capital punishment in his closing remarks he did open up for international monitoring and inspection of the war crimes tribunal to make sure for all that it kept up to the very highest international standards.

Arriving at the Supreme Court of Bangladesh

The chariman of the Decmocratic Lawyers of Bangladesh

The hall for the seminar at the Supreme Court

The Minister for Law, Justice and Parliamentary Affairs during his intervention in the seminar

The justice minister discussing together with Cecilia, on their right Canadian human rights attorney Wiliam Sloan

Cecilia and the Minister for Justice

The day visit to the Supreme Court was supposed to have ended after the seminar but during one of our conversations the justice minister asked me if I wanted to visit the newly constructed tribunal for war crimes (as it was just nearby) and I accepted. The impromptu visit was followed by all other participants (quite a few) as well as very interested representatives of the media.

On the way to the International Crimes Tribunal

The main courtroom of the tribunal

Sitting down in the judges chambers

Cecilia, the Justice Minister and the Special Prosecutor for International Crimes

Exiting the tribunal after the impromptu visit

Cecilia and the Justice minister thanking each other for an interesting afternoon

Once the visit was concluded the clock was approaching 7 pm and I had only minutes to spare when arriving on the set of one of Bangladesh’s most watched TV-shows called The Road to Democracy on R-TV. The show went well and after yet an interview (this time for a newspaper) time approached for some dinner and sleep.

Arrivnig at R-TV

On the set of ”Road to democracy”

After the show was over everyone got their very own stylish R-TV coffee mug

Read Full Post »

Visit to Bangladesh – Part 1

Between June 20 and 24 I had the great pleasure to visit Bangladesh as I had been invited, as a member of the European Parliament, to participate in the International Conference on Peace, Justice and Secular Humanism in Dhaka. In this rather long bloggpost I will be giving you all a description of all the interesting people I had the opportunity to meet and discuss a wide range of issues with.

Cecilia has just landed in Dhaka and is waiting in the VIP area of airport

I landed, together with my policy advisor Daniel Sjöberg, in Dhaka in the early morning of Sunday 20 June at about 04.30. After checking in to the hotel and grabbing a quick breakfast and some 30 minutes of sleep we headed straight to the Osmani Memorial Auditorium for the opening of the international conference. The conference was attended by many highly interesting people such as attorney William Sloan from Canada, UK terrorism expert Chris Blackburn, Professor Maxim Dubayev of Russia, Dr Peter Custers from the Netherlands, Ms Parvin Ardalan, human rights activist from Iran, Senator Haji Mohammed Adeel from Pakistan and the former speakers of India and Nepal Mr P.A. Sangma and Professor Daman Dhungana.

Cecilia and Iranian human rights activist Parvin Ardalan outside the Osmani Memorial Auditorium

During the morning session in the Osmani Auditorium I gave a speech on my view on fundamentalism and extremism and the need to fight them through the promotion of an open and tolerant society. Several other speakers also addressed the conference with thought provoking speeches.

During the lunch break the international delegates (about a dozen or so) were taken back to the hotel for a nice lunch meeting hosted by the state secretary at the foreign office and was also attended by the Minister of Finance. The Foreign Minister was supposed to have attended but had just been forced to leave for Europe on urgent business.

Cecilia with a cup of tea at the hotel Pan Pacific Sonargaon before heading to the conference

After lunch the conference continued at the Pan Pacific Sonargaon Hotel with three working groups with the goal to start ironing out a Dhaka declaration to be adopted later that evening in plenary. I chaired the working group on the topic Religious Militancy: Regional and Global Perspectives. The work was intense and interesting with many good interventions but also constructive as a general consensus regarding a common text was reached among the delegates. When the working groups had all concluded their work all the delegates returned to the Osmani Memorial Auditorium for a plenary session where the Dhaka declaration was adopted.

By now it was already about 6 pm local time and it was some 30-odd hours since I had last slept. But the day was far from over, back at the hotel there was an afternoon-tea session with many cabinet ministers attending, Being myself a member of the legal affairs committee of the European Parliament I took great pleasure to be seated next to the Minister for law, justice and parliamentary affairs, Mr Shafique Ahmed and we had one of many interesting discussions during my visit over my first cup of tea in Bangladesh.

Back at the Osmani Memorial Auditorium for the afternoon plenary session to adopt the Dhaka declaration

After a concluding banquet dinner at the hotel, hosted by the Minister for liberation war affairs and nearly 40 hours without sleep, the first day came to an end.

Cecilia at the conference in the Osmanai Memorial Auditorium together with other delegates.

The Osmanai Memorial Auditorium

Osmanai Memorial Auditorium with the full panel of speakers for the conference

Cecilia adressing the conference in the Osmani Memorial Auditorium

A quick picture from the working group back att the Sonargaon hotel

There was quite a lot of media attention for the conference, this picture taken at the Sonargaon hotel just outside the meeting room of the working groups

About to conclude the conference after the adoption of the Dhaka declaration

Read Full Post »