Kollegor i ALDE debatterar den finansiella stabilitetspakten och morgondagens omröstning om hur den ska säkras i morgondagens votering

Read Full Post »

Mina senaste inlägg i plenum i Strasbourg

Nedan kan ni se mina två senaste inlägg under sessionen i Strasbourg.

 

Read Full Post »

En sensuell Carmen

Den här helgen har jag faktiskt varit helt ledig. Det innebär att det varit en ovanlig helg, för nästan jämt jobbar jag ju på olika håll i landet i alla fall en av dagarna. Men den här helgen har jag läst, ägnat migåt min lilla ”frimärkesträdgård” och haft den stora glädjen att tillsammans med hela familjen gå på premiären av Carmen på kungliga Operan  i lördags kväll.

Carmen har jag säkert sett mellan tio och tjugo gånger. Därför är det så härligt att konstatera att jag fick nya tankar och såg helt nya saker i denna nya uppsättning trots att jag sett så många olika uppsättningar förut. Carmen är ett verk som har så många bottnar. Det var befriande att man tagit bort alla onödliga talpartier och låter musiken framträda i all sin kraftfullhet. Sällan har jag sett en så sensuell och dramatisk Carmen som Katarina Dalayman. Med en utsökt elegans, förtätad enkelhet och fulländat skådespeleri låter hon Carmen bli en av oss moderna kvinnor av idag. Dramat är evigt och tidlöst. Besatthet, svartsjuka och åtrå som inte kan hållas tillbaka har väl de flesta av oss upplevt. Att passion betyder både lidande och lust blir aldrig tydligare. Och så det eviga dramat om gott och ont, erotas och agape, den farliga kvinnan och den godhjärtade, horan och madonnan om man så vill. Michaela, som gestaltas av Emma Wetter kontra den sexiga, dramatiska Carmen. Inom varje kvinna bor båda.

Scenografin är intressant i sin enkelhet, jag associerar nästan till den spiska teatern och Bergmans uppsättningar i det innre rummet med sina tre väggar. Det enda som stör mig men stör desto mer är den svarta ridån som går ner efter varje scen. Det gör att dramat kortas av till ett antal tablåer och min yngste son frågade varför allt inte hängde ihop, akt för akt. Jag frågar mig samma sak. Sångarna imponerade stort den här kvällen, men den som förgyllde helheten mest var nog kvällens dirigent, Lionel Bringuier. Sällan har Hovkapellet spelat bättre och definitivt har jag inte på länge hört dem spela med en så stark energi. Dirigenten är helt enkelt en stjärna!

Och två andra stjärnor den här kvällen var mina söner, snygga som bara den. Trevligt hade vi och efterfest på Naglo var en trevlig avslutning på en storartad operakväll.

Read Full Post »

Glädje och bestörtning

När jag landat på Arlanda i torsdags efter en intensiv vecka i bryssel, så åkte jag direkt till Stockholms konserthus för att lyssna till Filharmonikerna som spelade Beethovens sjua och Haydns 22:a symfoni samt Anders Eliassons Trombonkonsert, som framfördes för första gången i Stockholm av den fantastiska artisten/trombonisten/sångaren/underhållaren mm- alltså den härlige scenkonstnären Christian Lindberg. Jag njöt i fulla drag! Det jag inte väntat mig, efter att ha hört tex motorcykelkonserten med Christian Lindberg, var att detta nyskrivna verk skulle vara så vackert, så njutbart. Jag såg för mitt inre öga hur fåglar flög, hur natt övergick till gryning eller om man så vill, hur bit på bit i en människas (mitt eget?) liv föll på plats. Eliasson har hittat en ton att slå an som fick mig att bli djupt betagen. Så mycket känsla och så stor värme! Det gjorde mig helt tagen.  Beethovens sjua kom verkligen till sin rätt under ledning av dirigenten Sakari Oramo, som lyckades förmedla en klangfärg och en absolut klar elegans. Jag unnar er alla att få uppleva en sån torsdagkväll ibland och ska faktiskt se till att bjuda mig själv på en och annan sådan också. Jag tror nämligen att det förlänger livet. I alla fall höjer det livskvaliteten avsevärt!

När jag senare träffade Konserthusets chef, min gode vän Stefan Forsberg, så var det roligt att få berätta hur glad jag var över att ha bevistat kvällens konsert. Jag tror att Stefan betyder mer för svenskt kulturliv än man kan ana. Med sin klokhet, charm och goda ledaskap har han gjort Konserthuset till ett oerhört dynamiskt kulturcentrum. 

Tråkigt är det hur som helst, för att inte säga pinsamt och djupt ovärdigt en regering som borde vilja få ett slut på eländet, att man ännu inte förmått lösa problemet med pensionsavgångarna för musiker, sångare och dansare vid våra kulturinstitutioner.  Som ett illustrerande exempel berättade Stefan att han anställt en frilansmusiker för två dagar till ett arvode om 9.000 kronor. Efteråt kom Statens pensionsverk med en nota om 33.000 kronor för dessa två dagar! Det är bara inte klokt. För kulturinstitutionerna betyder detta att man snart inte kommer att våga anställa tex dansare, för att pensionsavgifterna är totalt oförutsägbara. Ingen människa kan leda en verksamhet och ha budget i balans om man inte kan prognosticera utgifterna. Jag vädjar till riksdagens kulturutskott att helt enkelt ta tag i frågan igen. Titta på den utredning som vi tillsammans med RUT gjorde 2009, fräscha upp med det aktuella läget och säg ifrån. Detta är en långboll som regeringar, oaktat färg, har sjutit framför sig i nästa tio år. Nu får det vara nog. Gör ett tillkännagivande, eftersom det finns majoritet i riksdagen för detta och uppdra åt regeringen att leverera.  Basta!

Länk SvD.

Read Full Post »

Veckans video

I veckans video får ni se och höra min stipendiat Ingrid och hur hon har haft det hos mig under veckan. Jag berättar även om den mycket oroande utvecklingen mellan Cypern och Turkiet till följd av Cyperns borrningsförsök efter olja.

Read Full Post »

Min stipendiat och jag sista dagen i Bryssel

Read Full Post »

Gästinlägg på bloggen från Ingrid

I våras deltog jag i en uppsatstävling vid mitt gymnasium Katedralskolan i Uppsala, där vinnaren fick ta emot Cecilia Wikströms Europastipendium som innebar en vecka i Bryssel där man skulle få följa Cecilia i hennes arbete. Till min stora lycka vann jag tävlingen med min uppsats, och efter en lång väntan så var det nu äntligen dags! I måndags flög jag och Cecilia ner, och vid ankomsten bar det direkt av till parlamentet där jag hann vara med på två små möten innan det plötsligt blev strömavbrott och vi fick utrymma hela parlamentsbyggnaden. Resten av dagens möten ställdes in, däribland de utskottsmöten som jag skulle ha fått följa med på. Jag är besviken att jag missade utskottsmötena, men fick å andra sidan tillfälle att turista runt lite i denna mysiga stad! Tisdagen och onsdagen bestod av flera intressanta möten, bland annat ett seminarium om demokrati i Zimbabwe som jag tycket var riktigt bra, och idag på finaldagen fick jag följa med och träffa bland andra migrationsministern vilket förstås var kul!

Det har verkligen varit fyra spännande och intressanta dagar här i Bryssel, det har varit kul att se hur det går till på insidan när besluten fattas. Jag har också fått njuta av god mat och trevliga medarbetare till Cecilia. Något jag inte kommer sakna är dock hissarna, mitt huvud snurrar fortfarande efter den snabba färden för tjugo minuter sedan! I övrigt har jag trivts riktigt bra här, och vem vet – en dag kommer jag kanske tillbaka till ett eget kontor!

Tack för den här veckan! Gästbloggaren Ingrid Stafring

Read Full Post »

Per Ahlmarks memoarer

Att Per Ahlmark är en av mina förebilder är ingen hemlighet. Att han stöttade mig när det var jobbigt att stå i hetluften i samband med mediadrev eller när det det blåste snåla folkpartivindar och jag till slut hamnade i den politiska frysboxen kommer jag att för alltid vara tacksam för. Pers civilkurage är stort och hans medmänskliga värme  och empati är lika stora. Att Per klätt av den etablerade diktaturkramande vänstern sina argument, ett efter ett, genom att citera deras egna uttalanden eller skrifter och låtit välkända kulturpersonligheter stå där med den tvättade halsen bar har sannolikt kostat Per en hel del. Ändå tar han aldrig till vulgära begrepp eller ett slarvigt språk. Det fulaste han kan tänka sig att säga om någon han verkligen ogillar är att person är ”slapp”. Idag recenserar Erik Helmerson i DN boken: Gör inga dumheter medan jag är död, Atlantis. Hoppas att många fler än jag efter den recensionen känner lust att läsa boken. Jag har ännu inte hunnit läsa hela, men kan lova att den börjar bra. För Pers inledande kapitel om sina sömnproblem och sömnsvårigheter torde bli en klassisk text som man kommer att referera till i alla tänkbara sammanhang. Detta är verkligen litterärt! En och annan hög herre får sig (välförtjänta?) kängor och bitska eftermälen. Det tål de nog. För visst är det som Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Read Full Post »

Författarseminarium i parlamentet

Stor dag: lyssnar nu till Daniel Pennac och Antoine Gallimard i ett seminarium ordnat av min kära kollega Marielle Gallo. EP som bäst är ju en del av samhällsdebatten, idag om litteratur och författarens och förlagens situation i det digitala samhället.

Read Full Post »

Väskan fullpackad med handlingar inför morgondagen

Read Full Post »