Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

På väg till Skövde och fp-konferens i Lundsbrunn. Ska tala om en framtida kulturpolitik, en inte alldeles enkel uppgift eftersom kulturutredningen snart presenterar sina förslag.
Det blir trevligt att träffa ett stort antal folkpartister, kända och okända för mig.
Jag ser fram mot dagen och kommer att ikväll avsluta den ikväll efter återkomsten från Västra Götaland med en födelsedagsfest hos min kära väninna Karin Eeg-Olofsson.

Annonser

Read Full Post »

Uppdrag: Europaparlamentet

Nu är det klart: valberedningen har enhälligt föreslagit att jag ska placeras som nummer tre på listan till Europaparlamentet efter Marit Paulsen och vår nu sittande parlamentariker, Olle Schmidt. Jag har accepterat, med glädje och stolthet, och kommer att göra allt jag kan för att vi ska lyckas genomföra en valrörelse där liberala grundvärden lyfts fram. Jag tänker på frågor som rör yttrandefriheten, trycktfriheten, religionsfriheten och integriteten i Europa, frågor som måste säkerställas också i vår tid.

Naturligtvis ska jag arbeta med hela vårt program, som är det mest EU-positiva programmet som står att finna bland partiernas bidrag i år. Det är entydigt för ett starkt och fritt Europa och fokuserar på hur vi ska bekämpa de gränsöverskridande brottsyndikaten, stoppa människohandeln och finna gemensamma åtgärder för miljön- inte minst viktigt i Östersjöområdet.

Men jag kommer också att, i enlighet med liberala kvinnors program, att med emfas verka för att prostitution blir illegalt i hela EU, att rätten till fria och säkra aborter garanteras för kvinnor i alla medlemsländer och jag vill vara med om en utveckling som innebär att alltfler kvinnor intar ledande positioner inom EU.

Det är viktigt för mig att vi säkerställer våra två fp-mandat genom ett bra valresultat. Det känns kul att jag, som representerar människor i Uppsala län, nu får en valkrets som utgörs av hela landet. För första gången kan nu mina egna släktingar i Norrbotten rösta på mig!

Men det mest betydelsefulla är att vi gör europafrågorna relevanta och intressanta för fler.
Just nu verkar många helt indifferenta och har inte ens en aning om att valet äger rum i alla medlemsstater den 7 juni. Det är precis i detta ointrese arbetet måste börja: att visa att Europafrågor är något spännande som angår oss alla. De som känner mig vet att jag jobbar bäst i motvind…..

Read Full Post »

Januarisnack

Det har varit en kontrasternas månad: debatter om kriget i Gaza å ena sidan, delaktighet i ett rikt kulturliv å den andra. Det känns som om jag varit i både nöjesbranschen och i krigsbranschen!
Guldbaggegalan blev en kväll att minnas för Camilla och mig. Vi hade väldigt kul och deltog både i utdelningsceremonin på Cirkus och i efterfesten på Operakällaren.
En annan fin dag att minnas blev seminariet och middagen som hölls för att fira Per Ahlmark, 70 år. Han hade bjudit in ett hundratal av sina närmaste vänner, sådana som ”aldrig har flirtat med diktaturer”. På kvällen stor fest på Sällskapet.

Men faktum är att kriget har tagit en hel del av min tid i anspråk. Efter kriget har vi också tvingats se att antisemitismen tycks växa i vårt land. Grov mordbrand mot judiska begraningsplatsen i Helsingborg. Inställt högtidlighållande av Förintelsens offer i domkyrkan i Luleå, med hänvisning till att det är ”obekvämt” efter kriget i Gaza! Och detta uttalades av en präst! Själv måste jag bekänna att de allra flesta av mina dagar är just obekväma. Inte sjutton är det tänkt att våra arbetsdagar ska vara bekväma! vi ska göra nytta först och främst. Jag tycker att kollegan i Luleå bör be om förlåtelse. Skyndsamt! Annat otäckt som skett senaste veckan på samma tema är äggkastning och skändning av en fredlig demokratisk demonstration i Malmö- och en skränande mobb som inte ens kunde visa Förintelsens offer respekt när den högtidlighölls. Se mitt tal nedan

Förintelsens minnesdag 2009 i Uppsala

Det finns ett judiskt tänkespråk som säger: Den människa som vi minns är inte död. Hon lever så länge hon lever i någons minne.

Förintelsens offer är inte döda. De lever i våra minnen, är en del av vår historia och finns i allas våra liv. Idag högtidlighåller vi Förintelsens offer, överlevarna och deras barn och efterkommande. Jag känner mig djupt hedrad över att få närvara i Livets ords församling här i Uppsala vid detta tillfälle.

Den 27 januari för sextiofyra år sedan blev det mest ohyggliga kapitlet i mänsklighetens historia synligt för hela världen. Då hade Röda Armén nått fram till utrotningslägret Auschwitz portar. Omvärlden tvingades nu att få de synliga fasansfulla bevisen på vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. Efter detta kan ingen av oss tvivla på ondskans existens eller på människans förmåga till det allra mest bestialiska våld. Och jag konstaterar, med Elie Wiesel:
Hela mänskligheten är dömd att minnas.
En hel värld dog med Förintelsens offer.

Över hela Sverige anordnades det igår manifestationer. Men i Luleå bestämdes att både gudstjänsten och fackeltåget inhiberas med hänvisning till att det ”känns obekvämt” att minnas Förintelsen efter kriget i Gaza! Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar på samma sätt. Detta är oroande. Sådan historielöshet urholkar på längre sikt de demokratiska värderingar som Sverige bygger på.

Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas. Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. Genom att minnas alla dessa människor undviker vi att de reduceras till ansiktslösa siffror i en fasansfull statistik.

Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är farligt. Det innebär att antisemitismen kan ta på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar – levande, döda eller ännu inte födda – har del i det politiska spelet.

Efter kriget i Gaza har antalet hot och attentat mot judar ökat. Den Judiska församlingen i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö har utsatts för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som grov mordbrand. Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än i dessa våldets tider.

Vi säger ”aldrig mer” men vi får aldrig ta detta för en given sanning. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå vår tids händelser. De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp tystnat förrän människor i Jugoslavien mördade varandra. Omvärlden såg på. I Rwandas slaktades 800 000 människor brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.

Förintelsens tragedi minskar inte över tid. Den dag vi självmant väljer att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå först beslöt, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: ”Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet”. Låt oss fortsätta att minnas offren för Förintelsen.

Några av er som är här i dag kanske är överlevare. Jag böjer mitt huvud i vördnad och i respekt för er och för era anhöriga, både de som dog och era barn och barnbarn som bär ert lidandes tecken vidare. Tillsammans har vi en livsuppgift: att vittna om det ohyggliga – och vi gör det tillsammans, både ni, era efterlevande och vi som skonades.
Jag kan lova er att jag och många med mig bär ert öde inom oss, också vi. Och vi kommer aldrig att upphöra att föra er berättelse och lidandes historia vidare till kommande generationer.

Oaktat när eller på vilket sätt det judiska folkets liv eller den judiska statens existens ifrågasätts eller hotas, är det ditt och mitt ansvar att säga: rätten att leva i värdighet och i frihet är lika för alla. Överallt där den hotas är det allas vårt ansvar att sätta en gräns.

Avslutningsvis några strofer ur En tillfällig dikt om min tid
av Yehuda Amichai i översättning av min gode vän Per Ahlmark:

Jag bönfaller er: kasta inga fler stenar,
ni förflyttar landet,
det heliga hela, öppna landet,
ni förflyttar det till havet
och havet vill inte ha det,
havet säger: inte i mig.
Var snäll och kasta små stenar,
kasta fossil av sniglar, kasta grus,
rättvisa eller orättvisa från stenbrotten i Migdal Tsedek,
kasta mjuka stenar, kasta söta jordkakor,
kasta kalksten, kasta lera,
kasta sand från stranden,
kasta damm från öknen, kasta rost,
kasta mylla, kasta vind,
kasta luft, kasta ingenting
tills era händer är uttröttade
och kriget är uttröttat
och till och med freden skall bli uttröttad
och så förbli.

Read Full Post »

En ny kunskapskanal

Den stora snackisen på kulturområdet just nu. Läs min och Christer Nylanders debattartikel på DN. Samt den efterföljande diskussionen här och här.

Read Full Post »

Nu startar Bloggen för 2009

Hej!
Jag har haft en fin och meningsfull julhelg med mina kära i Egypten och började detta nya år med att fira hemma i Uppsala tillsammans med familjen och goda vänner. Det kändes märkligt att inte blogga alls, men nu sätter jag igång igen.

Under veckan som gått har jag passat på att besöka arbetsplatser, organisationer och en gymnasieskola här i Uppsala. Men det som allra mest sysselsatt mina tankar är kriget i Gaza. Det är nästan outhärdligt att se lidandet, framförallt för de drabbade barnen.

Igår deltog jag i en manifestation för krigets offer i Immanuelskyrkan i Stockholm och höll folkpartiets tal. Övriga medverkande var Hans Corell, och ledarna för Amnesty, Rädda barnen, Kvinna till Kvinna, Röda Korset och Diakonia samt en person från varje parti, utom moderaterna som inte hade någon att sända(!). Ana Maria Corazza Bildt var dock på plats som åhörare. Från oppositionen talade Mona Sahlin, vänsterns partisekreterare och Peter Eriksson. Moderator var Bengt Westerberg. En kär bekantskap fick jag möjlighet att återknyta till: Elisabeth Dahlin som är ny generalsekreterare för Rädda Barnen är, precis som jag och Peter Eriksson från Kalix! Denna lilla ort i Norrbotten var klart överrrepresenterad bland talarna igår kväll. Men det jag bär med mig långt inne i hjärtat är Barbara Hendricks underbara sång Sometime I feel like a motherless child. Detta är verkligheten för alldeles för många barn i Gaza nu. Och musiken är ju det enda universella språket som når rakt in i hjärtat hos alla människor. Det var underbart med Barbaras sång och Love Dervingers fina pianosolo.

Detta är mitt tal:
Vi har samlats i en av Stockholms vackraste kyrkor för att tillsammans uttrycka vår sorg över det som sker i Gaza.
I denna kyrka, precis som i kyrkor runt om i världen, lästes för ett par veckor sedan texterna om ett litet barn som föddes i Betlehem, dagens Palestina. Som nyfödd tvingades detta barn tillsammans med sina föräldrar att fly undan Herodes våld. Ondskan och våldet fanns då och nu förefaller det vara brutalare än någonsin.

Vi ser ansiktena framför oss: barn, flickor och pojkar med rädslans tecken ristade i ansiktena. Bilderna drabbar oss med kraft i våra svenska vardagsrum och tv soffor. De visar på barnens skyddslöshet och utsatthet. De är offer för andras våld. Barnen kommer att för alltid bära med sig minnena av vad de sett och upplevt. Bilderna av hat, blod, våld och död kommer att följa dem under resten av livet.

Därför måste världen nu kräva att vapnen tystnar och att våldet och terrorn upphör, för barnen är vår framtid, världens framtid.

Men vi ser också bilder från Israel. Bilder av gamla, sjuka och förvirrade människor i ett ålderdomshem som häromdagen besköts med raketer från Hamas i Gaza. Alla gamla människor måste i panik evakueras. För alltid kommer dagen man besköts att markera ett före och ett efter för de gamla, deras anhöriga och personalen.

Mörkrets makt regerar i Gaza sedan våldet tog över och bomberna började falla. Men långt innan dess var våldet en brutal verklighet för tusentals israeler som under flera år utsatts för raketbeskjutning från Hamas i Gaza. Raketerna når längre och längre in i Israel och rädslan och hotet mot civila där har vuxit i takt med raketattackerna.
Ett ömsesidigt eldupphör är akut påkallat och vapenvila måste respekteras av bägge parter.

En nyckel för hållbar vapenvila vore att FN ser till att vapenvilan övervakas och att gränsen mot Egypten bevakas så att man stryper införseln av vapen till Gaza. Det kanske är så att både Nato och EU behövs på plats för att påskynda freden.

Och humanitär hjälp måste fritt och säkert få föras in i till de plågade människorna i Gaza. Dessutom måste Gazas ekonomiska isolering brytas samtidigt som Israel får tydliga garantier att vapensmugglingen omedelbart upphör och terrorn får ett slut.

Det blinda hatet griper omkring sig hos människor på båda sidorna av konflikten. När bomber faller ser man inte längre medmänniskan utan bara motståndare och fiender. Tillåts detta vanvett att fortgå kommer hatet att växa till en avgrund och hela världen kommer att få betala ett mycket högt pris.

Därför måste vi gemensamt kräva att det sätts en gräns för ondskan. Vi måste kräva att människors liv respekteras och både bomber och raketbeskjutning upphör. Och det måste ske nu. Vi kan historien, vi vet att varje land har en skyldighet att skydda sin befolkning mot terrorattacker och hot. Vi vet också att krigets offer måste få humanitär hjälp. Men fred kan aldrig uppnås ensidigt, på den ena partens bekostnad. Fred kan bara uppnås i respekt. Och här måste världen kräva att parterna erkänner varandras rätt att existera, att man avslutar terrorattacker och respekterar ingångna fredsavtal. Man måste först och främst säkra en ömsesidig vapenvila. Nu. För livets skull.

Read Full Post »