Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Dagen har gått i konstens tecken. Här mitt tal, som jag höll inför ett fullsatt, mycket kvalificerat, auditorium på Waldermarsudde.

Invigningstal Breven, Prinsen och de berömda verken,
Waldermarsudde 28 februari 2009.

Ers Exellenser, fru överintendent, kära vänner!

En doft, en nyans, en stämning. Minnen som följer mig än. En gång var jag en liten flicka i åtta- nio årsåldern som gjorde ett kort besök i Sundborn. Lyckliga bilder av landet för länge sen, var det bestående intrycket som sedan följt mig genom livet.
Jag minns bilderna av de glada barnen, annorlunda inredningsdetaljer. Jag ville gärna krypa upp och lägga mig i den vackra sängen med förhängen eller leka i barnens rum – men mest av allt ville jag vara en av dem som åt middag vid det vackra bordet vid fönstret, för jag imponerades så av uppslagsverket som fanns inom räckhåll vid matplatsen, för att vem som helst, när som helst skulle kunna slå upp det man diskuterade. Det var så annorlunda, så speciellt att jag aldrig glömt det.

Så växte jag upp och kom att förstå att varje människa är en berättelse och att varje sant konstnärskap är att dela med sig av sin berättelse till andra. I detta är Carl Larsson en mästare. Ingen har som han delat sin berättelse om det innersta, närmaste och käraste till omvärlden. I hans tid var hans bilder av hemmet, barnen och relationerna mellan familjemedlemmarna något fullständigt unikt. Ingen annan konstnär tog oss med in till den allra mest privata sfären. Ingen annan har visat bilder av en familjs liv och av mänskliga relationer så ärligt. Kanske är det därför vi älskar Carl Larsson så mycket?

Han skriver själv i Ett Hem: När du inträder i detta hem är det bland lyckliga människor du kommer. Något annat märkvärdigt är det inte, utom själva stugan…nu kysser jag Karin, mitt för alla ungarna. Dom får tycka vad dom vill!

Men det är inte bara det enkla, ljusa och vackra vi får möta. Någonstans bor det fångna fåglar i varje konstnärskap. Fåglar som sjunger, högt eller tyst, och talar om längtan till andra länder och avlägsna horisonter. Vid sidan av varje målning sitter det en fågel som prövar vingarna, känner den fria luften, men stannar kvar i det egna, det nära, hemmet. Livet fortsätter och drömmen finns kvar.

Så länge människor levt på jorden har kulturen i form av språk, måleri, teater och musik funnits med som viktiga delar av våra mänskliga liv. Kulturens olika yttringar hjälper oss att ta emot mening och kunskap och inspirerar oss att orientera oss som individer i samhället och stimulerar oss att hitta mening och djup i vår tillvaro. I detta har Carl Larssons bilder en för oss svenskar fullständigt unik plats i våra hjärtan.

Att sätta människan i centrum är allas vår uppgift. Ett äkta möte betyder att vara sedd, bli bekräftad och få möjlighet att växa som människor. Att förmedla sådana äkta möten är kulturens främsta uppgift. Här på udden förmedlas många livgivande upplevelser som berikar och berör. Utställningen som vi idag får ta del av kommer att förmedla många sådana äkta möten som berikar och berör.

Kulturarvet visar oss vägar till det djupt mänskliga som vi alla är delaktiga av och ger oss ett perspektiv på människans eviga villkor. Och den nya utställningen på Waldemarsudde ger oss en enastående möjlighet att ta del av kulturarvet de underbara bilderna, och få en inblick i relationerna mellan Prins Eugen och Carl Larsson genom att läsa deras brev till varandra.

Vi får ta del av både det enkla, vänskapliga, och det svåra som drabbar dem: som Carls tilltagande nedstämdhet, oro och misstänksamhet. De diskuterar naturligtvis konst och konstpolitik, men också svåra frågor som Storstrejken och andra världskriget. I båda dessa konflikter ställer de sig på varsin sida, prinsen kritisk till det tyska agerandet och på arbetarnas sida i konflikten, Carl Larsson på arbetsgivarnas sida och med sympatier för Tysklands sak. Detta leder till att vänskapen mellan dem svalnar. Vilket allmänmänskligt tema!

Utställningen förenar ordet och bilden på ett fullständigt lysande sätt. Den vackra katalogen är en skatt att ösa ur, inte minst för förståelsen av samhällsklimatet och den politiska diskussionen under den här tiden.

Och intressant blir det att läsa breven, speciellt de brev där man diskuterar det som då kallades konstpolitik och som idag är mitt huvudsakliga politikområde, kulturpolitik. Också idag måste diskussionen föras. Människor i allmänhet har en benägenhet att tala om kultur som en oförarglig sysselsättning som begåvade skönandar ägnar sig åt för att erbjuda oss andra avkoppling och njutning. Det är givetvis inget fel i att koppla av eller njuta- men för mig är det viktigt att säga att kultur är djupt allvar. Kulturellt skapande är en mänsklig frihetsprotest, en sorts andens seger över materien. Det finns en frihetsflagga som vajar över varje kulturbärare, varje kulturarbetare och varje kulturinstitution.

En gång sa Olov Hartman, författare, präst och direktor för Sigtunastiftelsen:
Kultur är att retas med djävulen, i väntrummet! Och det sa han i en tid, under brinnande krig, då humanistiska värden verkligen i grunden var hotade och satta ur spel, precis som på Carl Larssons och prins Eugens tid.

Utställningen med måleriet och brevväxlingen speglar det allmänmänskliga, som återfinns i varje tidsålder. Men det synliga kulturarvet tillhandahåller också en miljö för utveckling och inspirerar till nya tankar. I tryggheten och förankringen i det kända växer nyfikenheten för det främmande och okända fram. Ansvarstagandet börjar i det som vi känner som vårt eget. Men från den utgångspunkten drivs vi vidare, mot nya uppgifter.

Vi som fått förtroendet att arbeta med kultur på olika sätt, som kulturbärare, ansvariga för kulturinstitutioner eller som skapare av kultur, och jag som förtroendevald, tillsammans tjänar vi ett syfte som är mycket högre och har en mycket viktigare uppgift än vi själva kan föreställa oss. Vårt ansvar är att alltid, på varje plats och i varje tid, lyfta fram kulturens oanade kraft och möjlighet.

Nu får vi en unik möjlighet att möta prins Eugen och Carl Larsson, följa deras diskussioner och se det fantastiska måleriet, några målningar för allra första gången. Samtalen och diskussionerna kring denna utställning kommer att äga rum under lång tid och utgöra ett viktigt bidrag till förståelsen av konstnärerna och av deras samtid. Jag vill tacka för det arbete som lagts ner inför genomförandet, tack för alla lån och för möjligheten att fördjupa vår kunskap och vidga våra perspektiv inför denna viktiga del av vårt svenska kulturarv – och det djupast mänskliga som det ger uttryck för.

Med dessa ord vill jag förklara utställningen Breven, Prinsen och de berömda verken invigd.

Read Full Post »

BLOGGINLÄGG NR 100!

Detta är det hundrade inlägget på denna blogg.

Först vill jag tacka alla trevliga folkpartister i Falköping, kulturchefen och de anställda på biblioteket för en mycket trevlig eftermiddag och kväll i ert sällskap! Nu är det årsmötenas tid och jag borde naturligtvis berätta mer om mina besök, men dagarna går och uppgift läggs till uppgift. Rätt som det är upptäcker jag att jag rest flera dagar, men inte hunnit berätta alls. Ni ska i alla fall veta att jag uppskattar att komma ut i landet, se och lära, möta intressanta människor och spännande miljöer. För det mesta har jag ett skrivet tal med mig, men ännu har jag inte hållit ett enda av dessa. Det är mer inspirerande att tala direkt till människor, möta blickar och ha en interaktivitet. Jag är ofta trött när jag ger mig av, men på något märkligt sätt blir jag alltid pigg och känner livsandarna vakna till när jag väl är på plats, entusiasmerad av dem jag möter.

Idag har det varit lite turbulent med anledning av att jag svarat på en fråga som DN kultur ställde igår. Svaret kan inte ha överraskat någon som känner mig eller kan folkpartiets politik. Friheten är ett nyckelbegrepp och varje försök att kringgärda kulturen, litteraturen eller kulturskaparna med statliga reglementen och pekpinnar kommer inte att falla i god jord.

Icke heller kulturutredningens förslag när det gäller Författarfonden och litteraturstöden. Det klargjorde jag redan för flera månader sedan när vi i den parlamentariska referensgruppen mötte kulturutredningen. Då fanns inga texter skrivna om detta och jag hade nog en förhoppning att idéerna aldrig skulle komma på pränt. När så ändå skedde var jag tydlig med att säga att vi inte ställer oss bakom förslagen på dessa områden. Fair enough trodde jag. Det är ju faktiskt inte en proposition från regeringen, utan än så länge enbart utredningens förslag, som regeringen kan anamma eller förkasta.

Därför blev jag ganska bestört av reaktionerna. Har vi yttrandefrihet i Sverige eller är det bara något som vissa kollegor svänger sig med någon gång för att verka lite flott?
När det ställs på sin spets och man känner sig förbigången, då undrar jag hur det står till med den saken. Hur sjutton kan man känna sig kränkt eller sårad för att en kollega sagt sin mening och svarat på en enkel fråga från en journalist? Speciellt som alla i referensgruppen och hela kulturutredningen vetat om denna min ståndpunkt i flera månader? Ur led är tiden!

Read Full Post »

Det är alltid pirrigt att hålla home office, en helt öppen mottagning, i mitt hem. Jag gör det ungefär tre gånger per termin. Varje gång har det blivit riktigt lyckat, mycket tack vare det stora stöd jag får av mitt länsförbund och mina goda kollegor: ombudsmannen Helena Ling, landstringsrådet Ismail Kamil, kommunalrådet Karolina Hilding och au-ordföranden Gunnar Larsson. Alla lysande stjärnor- och väldigt trelvliga och bra människor.

Idag kom mellan tjugo och tjugofem personer. Alla med ett konkret ärende. De flesta hade skrivit ner sina tankar, andra hade med sig faktaunderlag och annat diskussionsunderlag.
Det går till så att alla droppar in och kommer in i mitt kök där de bjuds på kaffe med bröd. Idag särskilt gott eftersom Jamila Kamil hade gjort suveräna kurdiska nötbakverk, typ baklava. Sött!
I köket fikas det och alla pratar med alla. Själv sitter jag i angränsande vardagsrum och tar emot var och en enskilt. Var och en får enskild tid, för jag tycker inte att man ska behöva redogöra sitt ärende för alla närvarande. Home office är inte en social händelse, utan ett allvarligt försök att möta människor och ta deras frågor på allvar. Det är enastående hur väl förberedda alla är när de kommer. Idag sa en dam att det var första gången hon mött en riksdagsledamot och verkligen fått tillfälle att tala om viktiga saker.

Om man representerar människorna i sin valkrets, då tycker jag att man också ska ha en levande dialog med dem. Visst är det svårt, låter sig nästan inte göras, men man måste försöka hitta vägar att fördjupa denna dialog. Jag är glad att jag startade home office för ett år sedan. Nu är det en etablerad form för människor att möta mig. Jag hade tänkt hålla öppet mellan 13 och 15, men det gick inte att sluta förrän klockan fyra. Jag har noga antecknat ärendena och vet att det blir minst en skriftlig fråga till socialministern, en idé till seminarium och säkert minst en artikel. Dessutom inbjöds jag till flera intressanta besök, bland annat till en mycket spännande skolsköterska som arbetar med ungdomar och klamydiaprevention. Frågorna som kom upp rör rättspolitiken, det sociala området, kulturen och utbildningen. Många ville också tala om EU-valet. Flera erbjöd sig att hjälpa till i kampanjen. Hur vet jag inte riktigt. Förmodligen kommer jag att behöva många arbetstimmar och en hel del pengar till material, annonser och annat. Det är den delen jag bävar inför, men jag litar pp mina fantastiska medarbetare. Nästa vecka ska jag lansera mitt team här på bloggen.

Jag känner ett starkt stöd från många, men samtidigt vill de inte att jag lämnar rikspolitiken. Den som lever får se!

Read Full Post »

Idag har jag ägnat dagen åt att förbereda mitt tal till de bangladeshare som firar stor högtid här i Uppsala. Tack Aktar Zaman, min vän och kollega i FP, som inbjudit mig att tala och att få möta alla dessa hängivna, trevliga uppsalabor, som kommit hit från Bangladesh!

Internationella modersmålsdagen, som utropades av FN och beskyddas av UNESCO, firar 10- års jubileum idag. Dagen uppstod som ett resultat av det internationella erkännandet av Språkrörelsedagen i Bangladesh och hedrar minnet av ett antal universitetsstudenter i Bangladesh (tidigare Östpakistan), som dödades av den östpakistanska polisen och armén i Dacca 1952.

Den här dagen vill UNESCO, i vars svenska styrelse jag är ledamot, påminna om att alla människor har rätt att fritt utöva, tala, skriva sitt modersmål och på så sätt bevara minoriteternas hotade språk i hela världen. I många länder kämpar man fortfarande för rätten till sitt modersmål som t ex kurdiska, men även här hemma, där vi har fem minoritetsspråk, känner alla inte till vare sig dagen eller rätten att tala, skriva och drömma på sitt modersmål.
Bengalerna fick kämpa för bengali som sitt modersmål, trots att bengali är världens femte största språk. Många författare, journalister, vetenskapsmän, politiker och universitetsstudenter gick den 21 februari 1952 ut i protestdemonstrationer tillsammans med allmänheten i Dhaka. Hundratals arresterades och många offrade sitt liv för språket. Demonstrationen utlöstes av att regimen i Pakistan beslutat att urdu skulle bli officiellt språk i landet där bengali talades av en majoritet. Regimen gav upp och sedan dess firas denna dag till minne av benglis seger och till minne av dem som dog i kampen för sitt språk.
Kampen för modersmålet och demokrati ledde slutligen till självständighet tack vare landsfadern Sheikh Mujibur Rahman som var ledare för det av honom grundade Awami förbundet. Han dödades senare i en militärkupp i augusti 1975 tillsammans med hela sin familj förutom två döttrar. Den ena dottern är Sheikh Hasina Wazed, nuvarande premiärminister i Bangladesh som kom tillbaka till makten i år efter ett demokratiskt val.

Det finns många sätt att lära sig ett nytt språk. Ett sätt är att köpa en bok på det nya språket och sedan översätta den för sig själv med hjälp av ordböcker. Det här sättet använde sig Theodor Kallifatides av då han lärde sig svenska i vuxen ålder. Utmaningen att översätta texten blev större då det inte fanns något lexikon från svenska till hans modersmål grekiska. I stället fick han översätta texten via engelskan, ett språk han inte heller kunde.
Varje förmiddag läste han delar ur teaterpjäsen Fröken Julie av August Strindberg med hjälp av sina ordböcker. Genom litteraturen får man en inblick i ett samhälle som inte längre finns, och det är mycket viktigt för människor som lever i ett främmande land. Invandrare saknar historien genom att de inte har tidigare generationer som levt i landet och framtiden kan kännas osäker. De är därför hänvisade till nuet, och nuet räcker inte för en människa.

Språket handlar om människan, historien, samhället och kulturen.
Den viktigaste grunden för språkinlärning – man måste tycka om språket man ska lära sig, ja man måste till och med älska det. Och bästa sättet att lära sig hur vackert språket är genom att läsa skönlitteratur.

Som ni säkert vet är jag pr’äst, riksdageleamot och också författare. Jag har språket som främsta arbetsredskap. En dag fick jag frågan av en journalist: Vilket förhållande har du till språket? Jag svarade: som till en kärleksrelation. Ibland är det passionerat, enkelt och självklart och ömt. Ibland känns det krävande, instängande och prestationsinriktat. Sånt är livet. Men språket är en rikedom, precis som kärleken.

Med dessa ord vill jag visa min respekt och solidaritet med Bangladeshiska folket, spritt över världen, och i synnerhet till er, mina vänner här i Uppsala.
Och jag delar er glädje, både över språket och över den spirande demokratin i ert land.

Read Full Post »

Fler kvinnor till EU!

Viktigt att inte lämna frågan om kvinnor som ledare på alla nivåer i EU:
Glöm inte att skriva upp dig på Females in Fronts hemsida!

Read Full Post »

Lågvattenmärke

En interpellationsdebatt i kammaren tisdags kväll har påverkat mig rejält. Mikael Oscarsson, KD, hade interpellerat försvarsminister Sten Tolgfors om framtiden för det militära flyget vid Uppsala Garnison. I debatten deltog förutom Mikael även Solveig Zander, C, Lennart Hedquist, M, Mats Berglind, S och jag.

Det är rätt ovanligt att ministern som ska besvara interpellationen inte inleder med att hälsa, men så skedde den här kvällen. Surt besvarades Oscarssons ip, tvärsur och grinig var ministern i debatten som följde där vi andra deltog. Det märkliga, som jag inte blir klok på varför det skedde, var att ministern kallade Mikael vid för- och efternamn konsekvent vid samtliga tillfällen han bemötte honom. De två övriga männen nämnde han över huvud taget inte, Solveig Zander blev Solveig utan efternamn och jag omnämndes som Cecilia, utan efternamn, vid fem (5!) tillfällen! Jag minns en gång förra mandatperioden när talmannen klubbade av en minister när han omnämnde en ledamot vid enbart förnamn. Nu kommer Tolgfors att i efterhand få en tillsägelse från kammarkansliet. En erfaren ledamot av riksdagen, som Tolgfors ju är, borde ha lärt sig vanligt hyfs och veta hur man tilltalar både talmannen och ledamöterna när man är i kammaren.

Man kan ju undra varför han betedde sig så märkligt, snudd på kränkande. Tur att det drabbade mig och inte en ny ledamot som kunde känt sig förfärligt förringad. Det var vad flera sa till mig efteråt. Både ledamöter och kammarkansliets personal på plats var påtagligt illa berörda och ställde sig mycket frågande till ministerns agerande. Han måtte vara oerhört pressad.

Om debatten finns det massor att säga. Bäst är att läsa protokollet. Mest anmärkningsvärt är väl att han inte kan ange några kostnadsberäkningar alls för vad en nedläggning av Ärna och en flytt till Enköping skulle kosta. Det andra, som ju måste anses oansvarigt och godtyckligt, är att säga att man lätt överlåter åt en civil aktör att ta ansvar för underhållet av start och landningsbanor, där försvaret ska hyra in sig. Han hänvisade till Skavsta, som inte ens har koncession för Jasplan!

Mumintrollet skulle faktiskt göra sig riktigt bra som försvarsminister…

Onsdag morgon gjorde jag däremot ett riktigt givande besök på Ärna hos Johan von Knorring, som är chef för luftstridsskolan, och hans trevliga och kunniga medarbetare. Vi, landstingsrådet Ismail Kamil, kommunalrådet Leif Sanner, vår ombudsman Helena Ling och fullmäktigeledamoten Peter Norgren och jag fick en väl genomarbetad presentation som jag kommer att specialstudera kommande dagar. Besvikelsen på ministern och de nya moderaternas försvarspolitik var påtaglig och kändes stundtals rätt dramatisk.

Den bästa storyn är följande: alla enheter utom försvarets sjukvårdsenhet ska flytta till Enköping. Nästa chef för Uppsala Garnison kan bli en sjuksköterska.

Läs mer i UNT, Oscarsson och min motion och min debattartikel som publicerades i UNT i oktober 2008.

Read Full Post »

SAAB i fritt fall

SAAB kan befinna sig i fritt fall redan i natt svensk tid. Snart kan denna profilerade produkt vara ett minne blott eftersom ägaren GM inte vill ta ansvar längre. I stället vill man överlåta ägaransvaret till svenska staten- men staten ska inte driva bilindustrier eller liknande industriverksamhet.

Den finansiella krisen är nu en massiv ekonomisk och industriell kris. Och förmodligen blir det ännu värre med allvarliga konsekvenser i människors liv. Även politiskt kommer detta att göra avtryck och sätta spår för lång tid framåt.

Just idag har det rasslat in massor av nya varsel inom alla branscher. Jag hörde på lunchen att Småland är mycket hårt drabbat, och Gnosjö lär utgöra själva epicentrum. Alla länders ekonomier är påverkade eller hårt drabbade- inget land är opåverkat.

De åtgärder som beslutades under hösten verkar inte räcka till och man förutser att det snabbt måste till nya stora belopp för att stabilisera den tilltagande krisen runt om i världen.

Vid ett av dagens sammanträden sa en kollega att det hela nu liknar en storm där vindarna kommer med tilltagande styrka från olika håll och sammantaget slår ut alltpå marken, likt en tornado eller en orkan. Skrämmande. Men någon gång vänder vindarna, det måste vi fortsätta tro. Svårt att prognosticera när bara. Nu krävs det nog ett paradigmskifte, även i näringsliv, industri och bankväsende. Det som krävs är en ny era av ansvarstagande där vi alla känner och axlar vårt ansvar. Det är detta som länge fattats i Sverige.

Read Full Post »

Older Posts »