Invigningstal Breven, Prinsen och de berömda verken,
Waldermarsudde 28 februari 2009.
Ers Exellenser, fru överintendent, kära vänner!
En doft, en nyans, en stämning. Minnen som följer mig än. En gång var jag en liten flicka i åtta- nio årsåldern som gjorde ett kort besök i Sundborn. Lyckliga bilder av landet för länge sen, var det bestående intrycket som sedan följt mig genom livet.
Jag minns bilderna av de glada barnen, annorlunda inredningsdetaljer. Jag ville gärna krypa upp och lägga mig i den vackra sängen med förhängen eller leka i barnens rum – men mest av allt ville jag vara en av dem som åt middag vid det vackra bordet vid fönstret, för jag imponerades så av uppslagsverket som fanns inom räckhåll vid matplatsen, för att vem som helst, när som helst skulle kunna slå upp det man diskuterade. Det var så annorlunda, så speciellt att jag aldrig glömt det.
Så växte jag upp och kom att förstå att varje människa är en berättelse och att varje sant konstnärskap är att dela med sig av sin berättelse till andra. I detta är Carl Larsson en mästare. Ingen har som han delat sin berättelse om det innersta, närmaste och käraste till omvärlden. I hans tid var hans bilder av hemmet, barnen och relationerna mellan familjemedlemmarna något fullständigt unikt. Ingen annan konstnär tog oss med in till den allra mest privata sfären. Ingen annan har visat bilder av en familjs liv och av mänskliga relationer så ärligt. Kanske är det därför vi älskar Carl Larsson så mycket?
Han skriver själv i Ett Hem: När du inträder i detta hem är det bland lyckliga människor du kommer. Något annat märkvärdigt är det inte, utom själva stugan…nu kysser jag Karin, mitt för alla ungarna. Dom får tycka vad dom vill!
Men det är inte bara det enkla, ljusa och vackra vi får möta. Någonstans bor det fångna fåglar i varje konstnärskap. Fåglar som sjunger, högt eller tyst, och talar om längtan till andra länder och avlägsna horisonter. Vid sidan av varje målning sitter det en fågel som prövar vingarna, känner den fria luften, men stannar kvar i det egna, det nära, hemmet. Livet fortsätter och drömmen finns kvar.
Så länge människor levt på jorden har kulturen i form av språk, måleri, teater och musik funnits med som viktiga delar av våra mänskliga liv. Kulturens olika yttringar hjälper oss att ta emot mening och kunskap och inspirerar oss att orientera oss som individer i samhället och stimulerar oss att hitta mening och djup i vår tillvaro. I detta har Carl Larssons bilder en för oss svenskar fullständigt unik plats i våra hjärtan.
Att sätta människan i centrum är allas vår uppgift. Ett äkta möte betyder att vara sedd, bli bekräftad och få möjlighet att växa som människor. Att förmedla sådana äkta möten är kulturens främsta uppgift. Här på udden förmedlas många livgivande upplevelser som berikar och berör. Utställningen som vi idag får ta del av kommer att förmedla många sådana äkta möten som berikar och berör.
Kulturarvet visar oss vägar till det djupt mänskliga som vi alla är delaktiga av och ger oss ett perspektiv på människans eviga villkor. Och den nya utställningen på Waldemarsudde ger oss en enastående möjlighet att ta del av kulturarvet de underbara bilderna, och få en inblick i relationerna mellan Prins Eugen och Carl Larsson genom att läsa deras brev till varandra.
Vi får ta del av både det enkla, vänskapliga, och det svåra som drabbar dem: som Carls tilltagande nedstämdhet, oro och misstänksamhet. De diskuterar naturligtvis konst och konstpolitik, men också svåra frågor som Storstrejken och andra världskriget. I båda dessa konflikter ställer de sig på varsin sida, prinsen kritisk till det tyska agerandet och på arbetarnas sida i konflikten, Carl Larsson på arbetsgivarnas sida och med sympatier för Tysklands sak. Detta leder till att vänskapen mellan dem svalnar. Vilket allmänmänskligt tema!
Utställningen förenar ordet och bilden på ett fullständigt lysande sätt. Den vackra katalogen är en skatt att ösa ur, inte minst för förståelsen av samhällsklimatet och den politiska diskussionen under den här tiden.
Och intressant blir det att läsa breven, speciellt de brev där man diskuterar det som då kallades konstpolitik och som idag är mitt huvudsakliga politikområde, kulturpolitik. Också idag måste diskussionen föras. Människor i allmänhet har en benägenhet att tala om kultur som en oförarglig sysselsättning som begåvade skönandar ägnar sig åt för att erbjuda oss andra avkoppling och njutning. Det är givetvis inget fel i att koppla av eller njuta- men för mig är det viktigt att säga att kultur är djupt allvar. Kulturellt skapande är en mänsklig frihetsprotest, en sorts andens seger över materien. Det finns en frihetsflagga som vajar över varje kulturbärare, varje kulturarbetare och varje kulturinstitution.
En gång sa Olov Hartman, författare, präst och direktor för Sigtunastiftelsen:
Kultur är att retas med djävulen, i väntrummet! Och det sa han i en tid, under brinnande krig, då humanistiska värden verkligen i grunden var hotade och satta ur spel, precis som på Carl Larssons och prins Eugens tid.
Utställningen med måleriet och brevväxlingen speglar det allmänmänskliga, som återfinns i varje tidsålder. Men det synliga kulturarvet tillhandahåller också en miljö för utveckling och inspirerar till nya tankar. I tryggheten och förankringen i det kända växer nyfikenheten för det främmande och okända fram. Ansvarstagandet börjar i det som vi känner som vårt eget. Men från den utgångspunkten drivs vi vidare, mot nya uppgifter.
Vi som fått förtroendet att arbeta med kultur på olika sätt, som kulturbärare, ansvariga för kulturinstitutioner eller som skapare av kultur, och jag som förtroendevald, tillsammans tjänar vi ett syfte som är mycket högre och har en mycket viktigare uppgift än vi själva kan föreställa oss. Vårt ansvar är att alltid, på varje plats och i varje tid, lyfta fram kulturens oanade kraft och möjlighet.
Nu får vi en unik möjlighet att möta prins Eugen och Carl Larsson, följa deras diskussioner och se det fantastiska måleriet, några målningar för allra första gången. Samtalen och diskussionerna kring denna utställning kommer att äga rum under lång tid och utgöra ett viktigt bidrag till förståelsen av konstnärerna och av deras samtid. Jag vill tacka för det arbete som lagts ner inför genomförandet, tack för alla lån och för möjligheten att fördjupa vår kunskap och vidga våra perspektiv inför denna viktiga del av vårt svenska kulturarv – och det djupast mänskliga som det ger uttryck för.
Med dessa ord vill jag förklara utställningen Breven, Prinsen och de berömda verken invigd.
Cecilia Wikström 