GRATTIS, Augustprisvinnare!

De välförtjänta priserna har delats ut till välförtjänta författare. GRATTIS, P-O Enquist och alla ni andra! Den bästa fackboken REGI BERGMAN av Paul Duncan och Bengt Wanselius har jag bredvid min säng sedan jag fyllde år. Den väger över 6 kg och jag har ännu inte kommit igenom den, men gläds verkligen över att äga denna skatt. Grattis också Jeppe och Marika på Max Ström förlag! Ni är stjärnor!

Läs mer om prisutdelningen på UNT

Read Full Post »

Gästpredikant

Söndagen i Hedvig Eleonora vackra kyrka kommer jag att bevara inom min länge, länge.
Tillsammans med kyrkoherde Sven Milltoft, en gammal kollega och vän, underbara musiker och sångare, kyrkvärdar och medarbetare fick jag sominbjuden gästpredikant fira domssöndagens högmässa med efterföljande lunch.

Några har bett om min predikan över evangelietexten Matt 13:47-50. Här kommer den.

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött. Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort- men det är så väldigt lite jag gjorde…

Så skriver Tove Jansson i Höstvisan. Det finns tider då vi lever i kompakt mörker, när vägen känns oändligt lång och måste vandras i ensamhet. När vi minst anar det kommer dagen när kylan tilltar och mörkret brer ut sig. Kanske är det en sorg eller sjukdom som förlamar oss, en separation som medför känslor av vanmakt, otillräcklighet och skuld. Eller också kan det vara ett misslyckande i arbetslivet som gör att vi fäller hårda domar över oss själva och isolerar oss så att ensamheten bokstavligen blir vårt öde. Alla har vi varit med om den här sortens dagar. Då gör det ont att leva. Det är svarta dagar. Domedagar.
Det är sådana dagar man längtar efter att vrida klockan tillbaka. Om bara inte detta skett….om jag bara inte sagt eller gjort så….Men tiden är irreversibel. Det går inte att göra en handling ogjord när den en gång blivit gjord. Hur ofta har inte jag, och säkert också du, önskat att vi kunde backa bandet för att en gång till få uppleva den äkta kärleken som en gång fanns, den dag barnen föddes och lades i vår famn eller den dag vi kände att vi hade en plats och en uppgift som var tänkt för just mig eller dig. Men tiden går bara åt ett håll och vänder aldrig tillbaka. Tidens villkor är begränsning.

Frågan är om vi inte just nu lever i en slags ödesmättad tid, en domedagstid.
Den globala finansiella oron griper omkring sig och många människor oroar sig över att förlora jobbet, över hur räkningarna ska betalas och känner panik inför att inte kunna bo kvar om räntorna stiger. Och klumpen i magen, känslan av oro inför dagar som kommer består, vecka efter vecka. Bilderna av ministrar i svarta bilar som åker till krismöten i USA och EU, bankanställda som bär ut sina saker när konkursen var ett faktum, isländska bankerna som gått överstyr – och här hemma har vi Carnegie och svallvågorna efter det. Ingen vet hur eller när detta ska sluta. Domedagskänslan kunde inte vara tydligare.

Evangelietexten gör det bara värre…skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.
Där ska man gråta och skära tänder. Detta är sannerligen domedag!
När jag för 16 år sedan var på sluttampen i prästutbildningen minns jag ett tillfälle när vi fick ta ut de värsta predikotexterna. Denna text bottennoterades av så gott som alla. Men i år känns den nästan som en verklighetsbeskrivning.
Det brinner under fötterna på många. På dagarna oroas vi och på natten skär vi tänder av den inneboende ångesten.

Vet ni att en av de främsta orsakerna till huvudvärk är just att man gnisslar tänder i sömnen? Jonas Gardell skriver om detta i en av sina sånger som handlar om hur det är att inte längre vara ung och attraktiv: jag har bettskena i mun när vi har släckt. Jag är inte särskilt snygg och du är likadan. Och fulare lär vi väl också bli…Ett öde värre än döden, en domedag måhända, för en artonåring, verklighet för alltfler av oss 40-plusare.

Och evangeliet talar om fiskarna, både de goda och de onda. De goda känner vi. Jag lagade till ett par väldigt fina till middag igår. Men de fula fiskarna känner vi också. Det är slamkryparna som glufsar i sig barn, grooming kallas det för när män utger sig för att vara någon annan på Internet för att sedan utnyttja barn sexuellt och för alltid såra deras tillit. Till de fula fiskarna hör också hajar, både finanshajar och narkotikahajar som för egen vinnings skull drar ner andra i fördärvet. Där finns rovfiskar i stora stim. Några av dem finns i Halland i vinter, där man gravt kränker och vanvårdar gamla människor på vårdhem. Vård blir vanvård när rovlystnad och girighet får råda.
Och så finns så klart de stora stimmen av svärdfiskar, som ägnar sig åt förtal, negativa omdömen och avundsjuka. Det är de som sticker till med sitt svärd och använder både lögn, elakhet och feghet som metod att nå sina egna mål. På botten finns vassa sjöborrar och maneter som sprider ut splittring och misstro. Somliga av de fula fiskarna är giftiga. De förlamar den som råkar röra vid dem både till kropp och själ, kanske för hela livet. Och så finns de hala ålarna som glider fram överallt. Dem känner vi alla, dem behöver vi inte kommentera.

Ska det verkligen en dag bli så att människor delas in i onda och goda? Är det inte en ovanligt förenklad bild av människan? Finns det över huvud taget någon enda som är alltigenom ond eller helt och hållet god? Är inte detta avsnitt ur Matteusevangeliet osedvanligt hårt- en sådan text som har skrämt bort människor från allt vad kristen tro heter? Kanske känns det extra jobbigt för att vi känner igen situationen att godkännas eller underkännas från våra vanliga liv. Vi minns tentamensperiodernas godkänd eller icke godkänd, att godkännas eller inte till ett jobb vi sökt- många har skräckupplevelser av att ha blivit ratad, att ha hamnat utanför. Själv minns jag skoltidens idrott när jag alltid valdes sist till lag som hade med bollar att göra, jag hade och har bollskräck. Domedag håller vi över andra människor. Vi tycker oss veta vad som är rätt och fel, vem som är god och ond. Hur många har vi inte snabbt dömt ut? Men jag tror att de hårdaste domarna fäller vi över oss själva. Vi håller domedag över alla våra fel och brister – och då blir det långt till förlåtelsen.

Men godhet finns ju också! Höstvisan fortsätter:
Skynda dig, älskade. Skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.
Nyckeln stavas kärlek. Skynda att älska. Jesus själv säger: ni ska älska varandra.
När jag tänker på domens dag tänker jag på ansvaret för min nästa. En av domssöndagens texter är den dramatiska berättelsen om hur Jesus jämställer sig själv med alla som hungrar och törstar, som är sjuka, saknar kläder eller sitter i fängelse. Vårt sätt att möta medmänniskan blir liktydigt med vårt sätt att möta Gud. Skynda att älska! Alla har vi sett människor i nöd. Det finns fler hemlösa i Stockholm än i USA:s storstäder i förhållande till folkmängd. Det bor säkert ensamma människor alldeles nära dig och mig. Det finns någon som väntar på just dig, din värme, ditt engagemang, din tid.

Dagarna mörknar minut för minut. Domen är inte ett bokslut vid slutet av vårt liv, det är sanningen som bryter in i vårt liv, här och nu. Sanningen om oss själva och vårt liv, om hur vi lever, väljer och agerar. Domen- det är när alla våra fel och misslyckanden blir synliga, för Gud och för oss själva. Men domaren är han som dömer med kärlek. Han erbjuder förlåtelse. Vi får nya livsmöjligheter och chanser att tänka annorlunda, att agera på ett annat sätt, att våga möta oss själva. Vi blir tagna på allvar och sedda med kärlekens ögon. i första Johannesbrevet står det att vi ska tänka oss domens dag med frimodighet.

När vi minst anar det möter han oss – och vi får se fram mot det mötet med tillit. För när vi möter honom kommer han både att se försonande på oss- och samtidigt förvänta sig något. Att vi ska vara med och se medmänniskan.
Ta ansvar och bli medarbetare i livets tjänst. Tända ljus, för det är nära till natten, som Tove Jansson skriver.

I vår tid är skuldkänslor något som förföljer de flesta av oss. Domen över oss själva faller hård. Vi har misslyckats, varit för tuffa, vi har sårat andra och brustit i våra relationer. Kyrkan behöver därför inte skuldbelägga någon, utan tala om var förlåtelsen finns och vem befriaren är.
Domssöndagen påminner om livets gåva, om ansvaret och möjligheterna.
Ingen är alltigenom god, alla står vi där, tyngda av det vi bär på.
Ansvaret får vi känna denna dag, men också öka vårt mod att våga se med ömhet på oss själva och allt vårt liv rymmer av medgång och motgång, av tyngd och lätthet. Genomlyst- men älskad. Sådan är kanske domen. Att Någon låter oss förstå sanningen om oss själva, låter oss förstå varför livet blev som det blev och dag för dag lära oss att försonas med det….

Livet är en gåva som ges dag för dag. Det ska vi inte slarva bort. Det du och jag gör idag är viktigt, kan betyda mer än vi anar. En dag ska det komma i ljuset. Både det goda vi gör och det vi inte är stolta över säger ju sanningen om oss. Inom oss bär vi både gott och ont. Alla har vi som livsuppgift att tända ljus i mörkret- men alla har vi också del i världens bortvändhet från Gud och från varandra. Var inte rädd, säger Jesus ofta. Var inte rädd för livet, inte för döden, inte för domen. Skynda dig, älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten….. amen

Read Full Post »

Jobb i Norr

I slutet av förra veckan jobbade jag i Luleå och i Skellefteå. Möte massor av kul människor, bland annat Åsa Larsson: deckardrottningen från Kiruna, bosatt i Mariefred. Hon och jag valdes in i Norrbottensakademien tillsammans och det var väldigt kul att lära känna henne lite. Somliga människor säger att man i vår ålder(!) inte längre får goda vänner. Det tror jag inte på. Jag möter hela tiden fantastiska personer som gör avtryck och som jag vet att jag inte kommer att tappa bort. I Norrland finns många goda vänner som jag fick tillfälle att möta på nytt, inte minst alla drivna folkpartister som jag fick möta och tala europafrågor med. Jag imponeras av att våra fritidspolitiker en fredagkväll åker 20-30 mil för att delta i en politisk kurs. En av deltagarna hade åkt 55 mil! Det är sanna entusiaster- och sådana kan som bekant förändra världen!

Read Full Post »

Vigselrätt eller vigselplikt?

Det är oroande att ta del av vad Lars Ohly säger i debatten om könsneutralt äktenskap.
Jag är rädd att den vigselrätt som präster, pastorer, rabbiner och andra har i förlängningen kommer att omvandlas till en vigselplikt- och då är själva innebörden i religionsfrihet borta.

Själv har jag sedan jag prästvigdes för 14 år sedan rätt att viga med full civilrättslig verkan enligt svenska kyrkans ordning. Jag gör det inte så ofta längre, kanske fyra, fem gånger om året. Nästa tillfälle blir på lördag om en vecka, då ett väldigt trevligt ungt par ska gifta sig. Var hemma hos dem härom kvällen och kände mig både glad och rörd över att vara deras vigselpräst. Samtalet kändes viktigt och de uttryckte sig genomtänkt kring vad kärlek och äktenskap betyder för dem. Deras vigsel blir en gudstjänst, kalaset och ståhejet får plats vid festen efteråt. Allvar och glädje, sida vid sida.

Odet Äkenskap betyder olika saker för olika människor och har olika innebörd i olika religioner. Även kristna kyrkor har olika syn på vad äktenskap är. Hos judar är det ett juridiskt kontrakt som reglerar parternas rättigheter vid eventuell skilsmässa, inom islam är äktenskapet det som öppnar för sexuellt samliv mellan man och kvinna, ett homosexuellt kan aldrig uppfattas som att de ingått ett äktenskap, då islam förbjuder homosexualitet. Katolska kyrkan ser äktenskapet som ett sakrament, vilket vare sig svenska kyrkan eller andra samfund gör.

Jag känner rädsla för att den präst eller pastor som är tveksam till att förrätta vigsel mellan homosexuella inom några år kan komma att anmälas till diskrimineringsombudsmannen. Det får inte hända, för då är religionsfriheten satt ur spel. Då är det så mycket bättre att vi hittar en gemensam framkomlig väg. Enklast att gå blir den som heter civil registrering och efter vilken vi präster kan förrätta välsignelse över ingånget äktenskap.

Read Full Post »

Outhärdligt!

Det är förfärligt att öppna sin mailbox numera. Varför? Jo, man känner att man när som helst dör drunkningsdöden! Mailbombningen handlar nu om 150 – 200 mail- på en förmiddag!
I dessa brev ger man uttryck för sina uppfattningar i framför allt tre olika frågor:
De vill att jag ska rösta
1. Nej till könsneutralt äktenskap
2. Nej till IPRED, alltså sanktionsdirektivet som skyddar upphovsmännens rättigheter och
3. Nej till Lissabonfördraget.

Skribenten fortsätter sitt massproducerade brev, av karaktären kedjebrev, med att säga att han eller hon uttrycker ”folkets vilja” och att de allra flesta tycker som han/hon gör och avslutar smörjan med att tala om att om jag inte röstar som han/hon tycker så kommer jag inte att få en röst i nästa val. Vilket kvalificerat nonsens! För det första bor ju endast en förkrossande liten minoritet av alla som skriver på detta sätt i min valkrets, så de kan ju inte lägga sin röst på mig hur som helst. För det andra så tror jag att jag, som är en av en handfull inkryssade bland 349 ledamöter har gjort mina ställningstaganden så pass väl kända i min valkrets Uppsala län att de vet hur jag tänker i alla dessa tre frågor.
1. Jag är mot all diskriminering. Vem skulle jag vara att sätta mig över en annan människas vilja att ingå äktenskap med den hon älskar? I hela mitt liv har jag bekämpat förtryck av minoriteter av skilda slag: mot de kristna i Irak och Indien, mot kurder i Syrien och Turkiet, mot funktionshindrade och homosexuella här hemma och ute i världen, mot antisemitism och religionsförföljelse varhelst den visat sitt obehagliga tryne. I hela debatten kring könsneutralt äktenskap har jag försökt lyfta fram obligatorisk civilregistrering för alla som ett sätt att lösa den gordiska knuten, men ännu inte lyckats få gehör för detta. Men en sak är säker: världen behöver mer, inte mindre, kärlek. Alla som vill manifestera sin kärlek till varandra ska naturligtvis få göra det på samma sätt- oavsett vem man älskar.

2. För oss som står i den socialliberala traditionen finns det bara en sak att säga om upphovsrätten: den måste säkerställas. Äganderätten och upphovsmannens rättigheter är ett av de fundament på vilket vi byggt hela vår demokrati och sett vår moderna välfärdsstat växa fram kring. Redan 1766 slog Anders Chydenius fast att tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen skulle föras in i grundlagen. I 1810 års regeringsform slås detta fast. För socialliberaler som Valdemar Svensson i Ljungskile var äganderätten fundamental och skulle framhållas. Idag handlar det om att säkerställa upphovsmännens rättigheter också på internet- annars kommer kulturlivet att urholkas och människor inom kreativa yrken kommer inte att kunna leva på sin utbildning och få avkastning av sitt arbete. Läs mer om det i ett längre blogginlägg.

3. Jag är en brinnande Europavän och internationalist. Lissabonfördraget kommer att hjälpa oss att föra det europeiska samarbetet vidare. Offentlighetsoprincipen kommer att gälla i alla EU:S institutioner, EU blir effektivare, vetot avskaffas. Det gör att tex straffrätt kan beslutas lättare. EU-medborgare får tydligare rättigheter och MR, dödsastraff och diskriminering måste respekteras för att förhandlingar med kandidatländer över huvud taget ska få förhandla. Lissabonfördraget har också nya mål- tex att klimathoten kommer upp på dagordningen. EU får också en stark utrikespolitik och det är viktigt.

Sammantaget: alla som skickar massproducerade mail till mig kan kallt räkna med att de hamnar där de hör hemma: i papperskorgen. Alla som däremot skriver eller ringer seriöst och vill diskutera är fortfarande välkomna att föra en dialog. Det är det jag är här för, bland annat. Jag tror att jag är en av de ledamöter som verkligen möter och talar med medborgare, både i riksdagen och hemma i min valkrets. Jag känner att jag bär mångas förtroende och uppskattar dialog, men kommunikationen måste bygga på ömsesidighet och respekt. Det gör den inte längre. Botten är inte nådd, den är ur!

Read Full Post »

dagens dikt 17 november

Efter helgens starka upplevelse kring Fängslade författades dag på Reginateatern i Uppsala, där jag medverkade som talare, har en av Paul Eluards stora dikter bott inom mig. Jag delar här med mig av en del av dikten.
1940-41, under pågående tysk ockupation, skrev den franske poeten Paul Eluard åtta dikter som fick namnet Figure humaine (människans ansikte) med avsikten att ”till skada för ockupationsmakten återfinna yttrandefriheten”. Dikterna kom att cirkulera i hemlighet i Paris under kriget och smugglades ut ur frankrike, för att framföras i England 1945. I Frankrike framfördes det först 1947.

På mina skolböcker
På min skolbänk och träden
På sanden på snön
Skriver jag ditt namn

På alla lästa sidor
På alla blanka sidor
Sten blod papper eller aska
Skriver jag ditt namn

På de uppväckta stigarna
På de utlagda vägarna
På torgen som svämmar över
Skriver jag ditt namn

På överraskningarnas ruta
På de uppmärksamma läpparna
Högt ovanför tystnaden
Skriver jag ditt namn

På den återvunna hälsan
På den försvunna faran
På hoppet utan minne
Skriver jag ditt namn

Och genom makten hos ett ord
Börjar jag om mitt liv
Jag föddes för att lära känna dig
För att nämna dig vid namn

FRIHET.

Read Full Post »

När tiden står stilla en stund

Idag har jag hållit en skatt i min hand. I ett förrådsliknande magasin på Kungliga Biblioteket i Stockholm skedde mötet med historien- och tiden stod stilla en stund. Inför vårt besök hade Eva, chefen för handskriftsavdelningen, gjort ett urval av handskrifter för Camilla och mig att ta del av. Plötsligt håller jag ett brev som Heliga Birgitta skrivit till stormännen i Sverige under sin tid i Rom. Pikturen är prydlig och vissa ord kunde man till och med utläsa. Helt otroligt. Nästa unika dokument var Wästgötalagen! Mitt i prick för Camilla som är från Borås. Därefter drottning Kristinas egen kolorerade och fantastiskt vackra tidegärd, märkt av den stora branden i pärmen, men helt oskadd inuti. Och så ett tunt häfte: Carl XII av August Strindberg. Handskrivet, bundet med blågult band och med vackert tecknat försättsblad av författaren själv.

2012 ska vi, hoppas jag, högtidlighålla Strindbergjublieum med ett stort firande i hela vårt land. Men nu fick vi se Strindbergrummet på KB, ta del av arbetet med katalogiseringen av Astrid Lindgrens hela arkiv. (Bara brev på bokstaven A är fler än 600- och då har man valt att inte ta med alla). Självklart blev det goda möten med många av de kunniga och trevliga medarbetarna och tillfälle till spännande samtal med KB:s chef Gunnar Sahlin. Jag hade länge sett fram mot att göra detta besök och det blev verkligen så intressant som jag hade förutsett. Kul också, för det var många som berättade och visade sina arbetsuppgifter med stolthet, bland annat fick vi ta del av digitaliseringsarbetet. Och flera roliga anekdoter fick vi höra. After Dark skrev en gång brev till Astrid Lindgren och ville samarbeta med henne, men Astrid svarade enkelt: jag skriver för barn och går och lägger mig när det blir mörkt.

Besöket på KB blev en dag att minnas- och att arbeta vidare med när frågan om bibliotek, arkiv och museer kommer upp på den politiska dagordningen. Detta är en myndighet att vara stolt över och att lyfta fram i skilda sammanhang. Den bestående tanken hela dagen har varit: vad kommer att finnas kvar att bevara av vår generation? Ettor och nollor? Hur många av oss har ett arkiv? Och finns det någon som skriver ut sin e-post? Tänk att vi kommer att veta mer om dem som levde för länge sedan än om dem som nu lämnar livet, därför att vi inte längre lämnar handskrifter efter oss. Tänk på det och skriv ett riktigt brev nästa gång du ska säga något viktigt till någon som står dig nära!

Read Full Post »

En vinnande motion

Det är egentligen underligt att man gläds över att en enskild motion förmodligen kommer att tillstyrkas. Men varje höst när riksdagen öppnar och den allmänna motionstiden startar så skriver jag ett antal motioner som jag vet kommer att avslås. Desto roligare att en av mina ca 20 enskilda motioner nu med stor sannolikhet kommer att tillstyrkas. Den handlar om att vi nästa år, när vi innehar ordförandeskapet i EU, bör hänga EU-flaggan sida vid sida med vår blågula fana inne i riksdagens plenisal. Så är det sedan länge i de flesta av EU:s medlemsländer, men hitintills har riksdagsstyrelsen avslagit min och flera kollegors motioner som påtalat under flera års tid. Detta är förvisso ingen stor politisk fråga, men en symbolfråga med djupare innebörd: vill vi lyfta fram det faktum att vi är del av den Europeiska unionen så bör vi ju manifestera detta och använda den starka symbolik som en fana utgör. SvD skrev härom dagen och lyfte då fram min text. Trägen vinner, åtminstone ibland!

Read Full Post »

Till försvar för upphovsrätten!

Idag skriver Eva Dahlgren, Per Gessle, Colin Nutley mfl på DN Debatt under rubriken Politikerna måste våga stå upp mot piraterna. Här är jag, jag inte bara står upp för er- jag försvarar era rättigheter till sista blodsdroppen!

Igår deltog jag i en debatt om upphovsrätten. Det kändes som en betydelsefull tillställning med många engagerade och kunniga deltagare, både på scenen och i publiken. För mig är det fullständigt självklart att bejaka upphovsrätten, både materiellt och immateriellt. Diskussionen måste nu föras delvis till följd av paradigmskiftet från den analoga till den digitala världen. Upphovsmannens rätt måste naturligtvis vara teknikneutral, så att det är med samma självklarhet man kan hävda sin rätt på internet som i all annan form. Läs mer om det här i Svd och på Teaterförbundets sida här.

För mig som liberal är äganderätten och upphovsrätten centrala begrepp som måste säkerställas i varje ny tid.

Ända sedan 1766 när liberalen Anders Chydenius verkade för att offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen kom att innefattas i svensk grundlag har dessa begrepp varit av utomordentligt stor betydelse för vårt lands demokratiska utveckling. Betydelsen är inte mindre idag, snarare tvärt om.

Nu är det väldigt viktigt att Sanktionsdirektivet som säkerställer skyddet för immateriella rättigheter antas. vi ska minnas att det antogs i EU redan i april 2004. Sverige fälldes i maj i år för att vi inte implementerat det. Genomförs det inte före 1/1 09 kommer ett vitesföreläggande i storleksordningen 20-30 miljoner som ett brev på posten. Direktivet har införts i EU och även Norge som ju inte lyder under EG-rätt har infört motsvarande regelverk. Enligt uppgift har man gjort det för att inte bli ”en safe haven för kriminalitet på nätet som Sverige är”.

Kritikerna mailbombar nu min inkorg. Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår varför svenska musiker, filmare, konstnärer och författare ska vara negativt särbehandlade i förhållande till sina kollegor i andra europeiska länder. Idag är upphovsmannen rättsläs när det gäller att ta reda på vem som begått ett intrång på internet och kanske laddat ner tiotusentals filer som man säljer vidare. Direktivet gör det möjligt för en upphovsman som blivit utsatt för stöld på internet att lämna in bevis till domstol. Då kan domstolen, om man kan styrka att detta skett, besluta om ett informationsföreläggande som innebär att man lämnar ut den IP-adress där intrånget gjorts, så att rättighetsinnehavaren kan kontakta den som begått intrånget och begära skadestånd eller stämma vederbörande inför domstol. Åklagare kan också väcka åtal, men det kommer framför allt att handla om att bilägga tvister mellan två parter. Det betyder alltså att det med direktivet skapas ett mer nyanserat spektrum av rättssäkra åtgärder, som kommer att belasta polis och åklagarväsende i mindre utsträckning.

Som det ser ut nu så är det antingen att tiga och lida eller att göra en polisanmälan. Nu kommer man att kunna föra sin egen talan på ett helt annat sätt.

Detta tycker jag känns bra. Hela rättssystemet i en demokrati bygger ju på att människor måste ha rätt att värna sina rättigheter genom att väcka talan i domstol. Så har det varit i vårt land i urminnes tider, så det är inget nytt. Det finns ett gammalt fint svenskt uttryck för detta: att gå till tings. Naturligtvis ska det finnas proportionalitetsbedömningar, alltså en balans mellan övertramp och påföljd.

Personligen menar jag att vi inte nog kan understryka upphovsrätten också ur ett kulturellt och kosntnärligt perspektiv. Vi får inte glömma att konstnärligt och kreativt skapande inte sker gratis. Bakom varje kulturellt skapande människa döljer sig många års utbildning, oändliga timmar av hårt arbete bakom kameror, vid stafflier, i övningslokaler, vid instrument och bakom skrivbord. Bakom varje konstnärligt uttryck eller produkt finns människor som investerat stort : tid, kraft, taland, hårt arbete och stora summor pengar, ofta dessutom stora risktagningar. Alla dessa måste kunna leva på sitt arbete!

För utan ersättning till tonsättare, författare, filmare, regissörer och bildkonstnärer blir hela kulturlivet fattigare och försvagas för att till slut utplånas. Och då kommer det inte heller att finnas mycket att ta del av, vare sig analogt eller digitalt. Och då kommer det inte att finnas mycket att ladda ner på internet, vare sig lagligt eller olagligt.

Read Full Post »

Ordet som befriar och utmanar

Det fria ordet kan vara farligare än vapen. Det tvingas alltfler journalister och författare uppleva. Idag är fler författare och journalister någonsin förr satta i fängelse runt om i världen. Människor som mördats för att de lyft fram sanningen om diktaturerregimer, brottssyndikat och människohandel har blivit fler de senaste åren. Ana Politkovskaja var en av dem, Hrant Dink en annan. Båda mördades för att de skrev obehagliga sanningar.

Om detta talade jag i TV4 i morse tillsammans med Ana Luisa Valdés- en underbar, varm engagerad kvinna som själv suttit fängslad för sitt författarskaps skull under diktaturen i Uruguay på sjuttiotalet. Er tid ska komma, heter hennes bok som utkom i år, 30 år efter tragedin. Jag kommer redan idag att med stort intresse läsa den.
TACK TILL ER SOM RINGDE, MAILADE OCH MESSADE EFTER INSLAGET, TACK FÖR ERT STÖD! Det värmer att veta att ni står på min sida.

Mot döden kan ingen försvara sig. Och ingen kan heller garantera trygghet eller säkerhet för de författare som hotas till livet. Men vi har alla ett ansvar att göra allt som står i vår makt för att skydda dem och se till att deras texter sprids. Vår medkänsla måste tas i anspråk för dem och vi måste bekämpa de strukturer som hotar och utmanar deras författarskap. Vår frihet att tala, tänka och uttrycka oss förpliktar oss att också ta strid för dem vars rättigheter kränks och vars liv hotas. Vi måste våga tro på rättvisa trots allt- och vårt hopp måste fungera som deras ställföreträdande hopp. För så länge människor skriver finns det hopp. Och deras skrivna ord bär bud om liv. Ordet är ju Liv.

Read Full Post »