Det är hög tid för svenska politiker att börja fundera på hur vår roll i Europa. Men för mig är svaret givet. Sverige bör vara en del av ett ännu starkare europeiskt samarbete, skriver jag i Svenska Dagbladet i dag. Läs artikeln här!
Vid årets ”state of the union”-tal i Europaparlamentet lade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fram sin framtidsvision för Europa. Han ser för sig en utveckling mot ett federalt Europa. Jag håller med. Det blir nämligen allt tydligare att Europa står inför ett behov av att stärka samarbetet på en rad områden om vi som kontinent vill förbli en stark aktör i en allt mer globaliserad värld.
Sannolikt kommer inget europeiskt land om 25–30 år att ingå i världens starkaste ekonomier, G8. Ur ett globalt perspektiv kommer även dagens ekonomiskt starkaste europeiska länder att räknas som små och tämligen obetydliga. En krass analys ger för handen att vi i Europa inte längre har råd att låtsas som att de här utmaningarna inte existerar.
En starkare integrering av EU:s länder, som på sikt leder till framväxten av ett federalt Europa, kan vara framtidsvägen att gå. I dag känns tanken avlägsen, men faktum är att världen förändras och vi måste anpassa oss och göra det bästa vi kan när förändringens vind blåser.
Fler och fler börjar nu att inse detta. Efter Barrosos tal släppte elva av EUs utrikesministrar en gemensam rapport där de redogör för sin syn på hur det europeiska samarbetet bör fördjupas för att möta utmaningarna med en globaliserad värld. De föreslår bland annat att vi i EU får en folkvald ordförande för EU-kommissionen. Vidare ser de för sig ett stärkt samarbete inom finanspolitiken och gemensam europeisk representation i stället för nationell representation i internationella organisationer. De beskriver också fördelarna med ett förstärkt militärt samarbete. Några av utrikesministrarna går till och med så långt att de föreslår att på sikt skapa en gemensam europeisk försvarsmakt. Det är värt att notera att Sveriges utrikesminister inte var med bland de elva visionärerna, jag undrar varför.
Jag menar att det nu är hög tid även för svenska politiker att lyfta blicken från det dagliga värvet och börja fundera på hur vår roll i Europa och i världen ska utveckla sig under de kommande årtiondena. Vi kan nämligen inte sticka huvudet i sanden och låtsas som att världen inte förändras, att globaliseringen inte medför utmaningar för vårt land och för vår kontinent. Vi kan heller inte likt nationalistiska partier drömma oss tillbaka till nationalstaternas tid. Det tåget har för länge sedan gått.
För mig är svaret givet. Sverige bör vara en del av ett ännu starkare europeiskt samarbete, med visionen om att EU på sikt bör utvecklas mot en federal stat. Om vi verkligen menar allvar med att vi vill tillhöra kärnan i Europa borde vi vara med och forma morgondagens Europa och vår roll i världen.
Europa kommer aldrig att bli en nationalstat som Sverige eller Frankrike. Det bör inte heller vara målsättningen. Ett federalt Europa handlar inte om att vi i Sverige ska sluta fira midsommar, heja på Tre kronor eller beundra Zlatan. Det handlar inte heller om att vi ska sluta välja ledamöter till riksdag, landsting/region och kommuner. Inte heller behöver man ifrågasätta att dagis och omsorgen om de äldre bäst organiseras nära medborgarna. Federalism handlar inte om att all makt pressas uppåt, utan om att beslut bör fattas på rätt nivå.
Vi har en inre marknad där vi visserligen har avskaffat tullar mellan länderna, men där skillnader i lagstiftning, infrastruktur, postsystem och liknande fortfarande skapar hinder för den fria handeln på vår kontinent. Vi behöver inte fler eller krångligare regler, utan ett Europa där vi samordnar oss och kommer överens om gemensamma regler. I stället för att våra företag och medborgare ska behöva känna till 27 olika nationella regelverk så bör man på fler områden ha gemensamma europeiska regler.
Europa behöver också ta nya initiativ för att stärka arbetet mot den organiserade brottslighet som inget land på egen hand kan bekämpa. Folkpartiet är sedan länge förespråkare för att förstärka Europol så att polisen i större utsträckning kan verka över gränserna för att bekämpa människohandel, narkotika och annan grov organiserad brottslighet.
Ska vi samordna och fatta fler beslut på europeisk nivå behöver vi samtidigt demokratisera institutionerna. Trots att Europaparlamentet är den enda direkt folkvalda institutionen så ifrågasätts parlamentets legitimitet, inte minst mot bakgrund av valdeltagandet. En jämförelse med amerikanska federala val kan här vara intressant. Vid de två senaste Europaparlamentsvalen deltog 43 respektive 45 procent av Europas medborgare. Valdeltagandet i USA ligger mellan 50-55 procent vid presidentval och bara runt 35–37 procent de år då det bara är val till kongressen.
Europa borde komplettera valen till Europaparlamentet med ett direktval av EU-kommissionens ordförande. Det skulle inte bara innebära en ökad demokratisk kontroll över kommissionen, det skulle också bidra till att öka tydligheten i de europeiska valen.
Rent praktiskt skulle varje politisk grupp i Europaparlamentet kunna presentera en kandidat till posten som kommissionsordförande. De olika kandidaterna skulle då få möjlighet att lägga fram sina visioner för Europa och medborgarna i alla medlemsländer skulle få välja sin kommissionsordförande i ett direkt paneuropeiskt val. En kommissionsordförande med ett politiskt mandat skulle bli en tydlig ledare som kan peka ut framtidens kurs för Europa. Debatten om hur den kursen ska se ut pågår för fullt och vi måste våga föra den debatten även i Sverige om vi vill vara med och påverka Sveriges och Europas plats i en allt mer globaliserad värld.
CECILIA WIKSTRÖM (FP)
Europaparlamentariker
Och debattartikeln har väckt en hel del reaktioner:
Tidningen Realisten skriver så här
Cecilia Wikström 