Under helgen gjorde jag tillsammans med tre kollegor från Europaparlamentet en resa till Cypern. Den hellenska världen är fascinerande och jag har fått många inblickar i den, dels genom studier och resor, dels genom att ta del av litteratur, kultur och språk.
Antigones smärtsamma öde känner vi från det grekiska dramat av Sofokles. Jag minns hennes kamp för att få begrava sin döda bror. Den kampen kostade henne livet.
Den Antigone jag möter under den här resan är en av Cyperns ledande politiker. Hon kommer från byn Morfu på norra Cypern. Jag talar med henne om hennes liv och varför det blev som det blev. Hon berättar att sedan den där dagen, 16 augusti 1974, när bomberna började falla och familjen tvingades fly, har hon aldrig återvänt till sin by.
Dagens Antigone ser det som sin livsuppgift är att verka för försoning. En del i detta är att spåra och identifiera resterna av de 1680 personer som försvann under kriget 1974. Nu har man funnit flera massgravar och med hjälp av modern DNA-teknik har man lyckats identifiera många. Antigone var inte bara en grekisk tragedi under antiken. Tragedin är högst verklig också i dagens EU, men det talas inte om det.
Efter att under många århundraden har varit under ottomanskt, venetianskt och brittiskt herravälde har Cypern nu sjävständighet. Södra delen av landet är fritt, framgångsrikt och starkt. Norra Cypern är ockuperat av Turkiet och motsättningarna är starka. Såren hos människorna finns alltid där. Längtan till hembyn, den egna gården, odlingsmarken några få kilometer bort, präglar människornas liv.
Den starkaste minnesbilden från vistelsen på Cypern bär jag med mig och bilden vill inte försvinna. En av de äldre männen, en tidigare MEP, som följde oss på resan till norra delen av landet sa, med tårarna strömmande nerför kinderna: ”titta Cecilia! Vi åker nu förbi min hemgård och min strand!” Han berättar att vi just passerat den tomt där han och hans fru planerade att bygga sitt hem, men att han inte återvänt till platsen sedan den turkiska invasionen. Senare under dagen får jag tillfälle att fråga honom varför man inte åkt tillbaka nu när flera checkpoints har öppnat för att man ska kunna röra sig mellan norra och södra Cypern. Svaret tar tag i mig. ”Som medlem i EU har man rätt till fri rörlighet i alla medlemsstater. Varför ska jag stå i en turkisk kö och visa pass för att gå till min egen by och mitt eget hus? Jag har inte klarat av det, det gör för ont!”
Jag är mycket tacksam över att jag fått möta ännu en bild av EU, en kontrasternas bild av Cypern. Dels den starka södra delen av landet, där en sargad och uppgiven skara människor under snart fyra decennier varit flyktingar, människor i flyktingläger och med flyktingstatus – i det egna landet. Dessa flyktingläger kände jag bara till namnet förut. Nu bor dessa människor i mitt hjärta, kanske för alltid.
Cecilia Wikström 