Sommaren 2006 lanserade jag idén om en litterär kanon för alla Sveriges skolelever. Det gjorde jag därför att jag i upprepade PISA-undersökning sett att tonåringars bristande läsförmåga ökat år för år. Detta hade skett i takt med att boklån på bibliotek minskat och samtidigt kunde jag konstatera att ämnet svenska innehöll betydligt mindre litteratur än någonsin tidigare. Jag jämförde läroplaner från sextiotalet och framåt och såg att litteraturen minskat i betydelse.
Vad man sett i undersökning efter undersökning är att 15-åringar läser för lite, för sakta och med en förfärande låg läsförståelse. Nu har detta besannats också på europeisk niva. Kort sagt: det råder en intellektuell kris bland Sveriges och Europas 15-åringar. Nästan 20%, alltså var femte svensk unge, kan inte förstå en något mer avancerad text än en Googlesökning ger eller Metros korta snuttar. En expertkommitté har mätt läskunnigheten i alla EU:s medlemsstater och konstaterar att i Sverige har 17.4% av femtonåringarna svårigheter att läsa. I Finland 8.1%, i Italien 21% och allra sämst står det till i Bulgarien där 41% av ungdomarna har svårigheter att läsa. Killarna är sämre än tjejerna, var fjärde kille fattar inte vad han läser medan motsvarande siffra är 13% för flickorna.
Detta är så klart alarmerande. Inget har gjorts under de årtionden som tendensen och utvecklingen gått spikrakt neråt. Det är en tragedi att så många ungdomar stängs ute från utbildning, delaktighet i samhället och kulturlivet på detta sätt. Och för vårt land är det en skamfläck att vi rasar i undersökning efter undersökning. Tänk att jag fortfarande menar att skolans uppgift är att lära ungarna att läsa, skriva och räkna. Allt därutöver är bonus. Fattas grunden, nämligen läskunskap, så kommer alla andra ämneskunskaper också att bli synnerligen bristfälliga. Läsförmågan utgör plattformen för all annan inlärning, så enkelt är det. Det sa expert efter expert då när detta var aktuellt förra gången 2006.
Den finaste upplevelsen vill jag dela med mig av. Bland alla blommor och chokladaskar som jag fick i samband med turbulensen kring den litterära kanon som jag som sagt var upphov till, så fanns ett paket med. Ca 40 cm långt,25 cm högt och jättetungt var det. Det lämnades in i vakten på riksdagshuset och när jag öppnade det blev jag lite förvånad över att finna ett tjugotal dagböcker och ett medföljande brev, skrivet av en gammal kvinna. Hon hade sett mig i TV:s Aktuellt och bestämt sig för att ge mig alla sina dagböcker. Hon hade inga släktingar hon ville anförtro dagböckerna och skrev: ”Jag vill att du ska bära min berättelse. Gör med dagböckerna vad du vill.” Kan du tänka dig ett sådant förtroende! Jag är fortfarande rörd av detta.
Och lika besviken är jag över att mitt förslag aldrig fick gehör, mer än i folkpartiet och i socialdemokraterna i Stockholm, som i alla fall lade förslag om att skapa en litterär kanon för Stockholms skolor. Hur det gick sedan? Ja, jag valdes in i ett nytt parlament, EP. Och Folkpartiets kulturpolitiske talman, Christer Nylander, har på ett fint sätt talat om förslaget i många olika sammanhang. I regeringsställning har FP sett till att skolbiblioteken inlemmats i skollagen och därmed blivit föremål för granskning. Men dessvärre kan nu år 2012 ännu färre av landets femtonåringar läsa än 2006 när jag slog på trumman förra gången… Fortfarande får ni kalla mig kulturtant, intellektuell snobb eller konservativ. Allt detta har jag hört förut. Jag bär dessa benämningar med heder. Skolan ska utbilda och ge färdigheter, föräldrar ska fostra, vårda och älska våra barn. Däri ingår att vara läsande förebilder, för litteratur ger mening åt våra dagar och år, de skrivna orden ger oss så mycket glädje och kan lyfta och bära genom allt vi möter i livet. Detta underbara borde alla få uppleva!
Read Full Post »
Där kulturens fana vajar högt, där råder det sällan eller aldrig stilla vind och sävligt lugn.
Cecilia Wikström 